Onsdag kväll, jag får ge mig, det snurrar till. Alltid detta huvud. Det som säger stopp. “Hit men inte längre“. Så jag tar mig upp. Fyller inte ens pellets eller tömmer en färdig gnällande tvättmaskin innan.
Men en ganska lagom snurrighet. Har varit med om värre. Mycket värre. Alltid förebådande utbrändhet eller sjukdom eller bara allergiska reaktioner. Svaghet, sen yrsel == Jag. Tydligen.
Stannar i soffan under torsdagen. Mancold. Synd om. Äter upp det godis som finns hemma. Japp smulorna med. Tar en pizzabit till lunch. Tröst. Läser. Tittar på en dålig julfilm. Håller mig från att öppna Aladdinask. “Bravo Åke” säger han förvånat han som sitter där på vänster axel.
När jag ligger där på soffan så känner jag för första gången i mitt liv att det inte gör något att jag tar en dag off såhär. De brukar skära i mig annars som tusen knivar de där dagarna. Jag vill så mycket. Har inte tid att vila bort livet en helt vanlig och troligen lovande arbetsdag. Men inte denna torsdag då alltså. Jag tänker att är det detta som kallas att ge upp?
Men nu fredag. Inte helt återställd. Man kan inte säga det. Därför att det vore lögn. Men sitter här ändå på kontoret. Gör ett försök. Måste känns det som. För lite liv kvar. Det som såklart är lite ologiskt eftersom man säkert förkortar sitt liv genom att plåga sig. Men vad fan… Alvedon och gott humör.
Nu backuper. Hälsingetopp avklarad. Löste ett svårt problem strax innan yrseln satte in på onsdagskvällen. Skall försöka hitta den tråden igen. Fortsätta. Men känna efter. Ge mig. Vandra upp till soffan om jag inte hittar trådar att dra i. För att det inte spelar någon roll då såklart. Känslan som skrämmer mig som att se ett spöke.