Här ligger en man som misslyckades med allt
(…men hade ganska skoj under tiden..)
Jag vaknar vid fem. Märker att det inte finns några utsikter om att somna om. Slår lite motvilligt på det jag pretentiöst kallar tankar. Det där med att gå upp vid fem och äta frukost får väl vänta till efter sjuttio ändå. Någon självaktning får man ändå ha vid sextiosex.
Men med tankar påslagna. Jo en enkel operation förresten. I mitt huvuds flöde har alltid svårigheten varit att inte slå på dom. Hålla emot störtfloden. Ja och försöka filtrera. Men påslagna så tänker man.
Funderar på livet. Allt man gjort. Vid sextiden kommer jag fram till meningen som inleder det här inlägget efter att ha gått igenom livet kronologiskt. Inte har man lyckats med mycket inte. Det är rent av sorgligt. Men roligt har man ju också haft. Rätt ofta. Så orden inom parentes måste ju med som slutomdöme också.
Det är rent av synd att man inte vill ha varesig begravning eller sten när man kommer på saker som man velat skriva på “sin” sten. Fast “skriva” i mitt fall… Vore väl bättre med någon Bluetooth annonsering. Men med tanke på övrigt i liver så skulle det väl inte fungera. Eller bli förbjudet. Eller något.
Fast har så många förlagor till den där virtuella stenen nu att det skulle behövas en stor en. Sten alltså. En storherresten. Ja och någon måtta får det ändå vara. Så jävla märkvärdig har jag aldrig ansett mig vara.
Låter det bittert. Säger nog mer om dig än mig isåfall. Så som diagnoser om andra ofta är. Man behöver inte gräva ner sig för en möjlig version av avslutstext. Inte för mycket annat heller. Jag må tycka synd om mig själv ibland, men det är i alla fall mitt fel alltsammans. Ja och att tycka synd om sig själv är ändå bara ett beslut man gör. Enkelt att besluta sig för annat om man känner för det. Så enkelt som att sätta på en Metallica-låt på högsta volym.
Fast det där tidiga vaknandet gillar jag inte speciellt mycket. Tycker att det verkar inträffa oftare och oftare. Det är ju skönt att sova. Speciellt på morgonen. Så då borde man alltså passa på att sova då. Men går det inte så går det inte. Det inser var och en. Problem som uppstår är att det blir för få timmar sömn. Fem h är min gräns. Under det slår det tillbaks någon gång under dan. Fast som pensionär skulle man ju såklart kunna lägga sig då då såklart. Med gott samvete. Men försök att förklara det för den lille slavdrivaren på höger axel.
Ute håller det på att ljusna. Det är tretton grader kallt och allt är djupfryst där ute. Har jag sagt någon gång att vinter det gillar jag inte. Jo kanske. Men vackert är det.Jävligt vackert. Som en dröm. Helt säker är jag också på att var det inte snö och vinter så kulle man ha saknat eländet. Människosläktet är av ett konstigt slag.
Men har man misslyckats med allt hittills så är det väl dumt att sluta med det nu. Så låt dagen ha sin början.
(…med en sipp Earl Grey såklart… Han lyckades ändå rätt bra den gode Earlen men som vanligt var det väl någon annan (lägre person) som misslyckades åt honom…)