En projektledare ringde och grät. Tyckte nog att jag gått lite väl hårt fram mot yrkesgruppen. Men det tyckte såklart inte jag. Då la han på och mumlade strax innan något ohörbart som nog sannolikt var en väl formulerad förolämpning. Typiskt projektledare om du frågar mig. Värdelösa. På allt utom kaffedrickande, pratade och Excel och Word då såklart. Bunta ihop och frys in hela bunten.
Jag som är en urgammal programmerare är det väl inte så mycket med heller. Det är därför jag ger mig på projektledare. De enda jag med nöd och näppe hamnar ett snäpp över. Jag menar, bäst att förklara det innan någon annan säger det.
Men urgammal eller inte. Kaffe får jag. Jo, jag får brygga själv. Men ändå. Mina två koppar efter lunch stärker och ropar efter nya segrar. Nu levererar jag alltså bara misslyckanden, men ingen kan ju hävda att just det är kaffets fel. Nope.
Minus fyra grader ute. Men kallare än gårdagens -11/-12. Hur kommer det där sig egentligen? Troligen har det med fuktighet att göra. Vind och det. Men man fattar liksom varför det finns en kyla i Stockholm som jagar efter arma människor som iskalla och snabba och inte på något sätt barmhärtiga ismonster. Enda gången man inte fryser där är i Juli. När inga Stockholmare är kvar i stan. Sannolikt upplever Stockholmare alltid Stockholm som kallt alltså. Men å andra sidan är de kanske inte lika frusna som jag är.
Nu längtar jag dit. Museum och andra lokaler. Jodå. Snabba förflyttingar i det kyliga för att klara sig bäst man kan undan monstret.
Fast dit kommer man icke. Sitter fast i uppvärmingsmonstrets bojor. Åtminstone fram till maj. Sen kanske. Men har börjat kika lite på Prag också. Har nämligen aldrig varit där. Visst borde man ha varit det i min ålder?
Har suttit fast i ett projekt ett tag. Så lossnar det och då blir jag sjuk. När jag kommer tillbaks har det släppts en nu major version av hela det projekt jag använder för utveckling. Hundra sidor ändringar (plus). Mellan kaffeklunkarna så ändrar jag kod alltså och försöker hitta var definitioner och annat nu finns. Det är ett steg framåt och tio steg bakåt. Men tänker ändå att det är värt det. Att köra ett nytt projekt uppe på en plattform som redan är gammal är verkligen att ropa efter stryk senare. Det är bara projektledare som inte förstår det dumma i det och då bara för att Excelarket som var så fint skulle blir så fult. Estetik på hög nivå.
Men med musik så går det mesta. Åtminstone för mig.
Tre pepparkaksgubbar… Borde det inte vara tre projektledare?