Bioldlarens löfte av Fiona Valpy
Egentligen är det väl inget fel på den här boken men det blir lite för gulligt. Lite som att äta något som är väldigt sött. Tänk Finska kulor. Man pallar inte riktigt. Kräkreflexer.
Men jag läser ut. Alltid något. Beskrivningen av Tysk ockupation på Fransk landsbygd är det som tar mig igenom boken. Man undrar hur tyskarna tänkte. Hur kollaboratörerna tänkte. Skulle man få acceptans efter några år? Skulle folket ge efter. Sluta hata. Eller kunde ondskan och rädslan hålla så många i bojor så länge. Känns naivt. Ändå håller Ryssland på med samma grej i Ukraina idag. Till och med ett land som Kina kommer falla sönder en dag. Man fjättrar inte människor i evighet.
Massakern i Tulle som det berättas om i boken är ännu ett exempel på den grymhet helt vanliga människor kan utsätta medmänniskor för. För vanliga människor är de ju också de här soldaterna. Vanliga människor som efter kriget återvänder till vanliga liv i vanliga samhällen med vanliga familjer och kärlek. Hur orkar man leva vidare med sådant på sitt samvete. Tack och lov så finns människor som gör skillnad i allt detta. Alltid finns dom där. Ofta inte ens ihågkomna. Bra att notera i en tid av upphöjda ingentingpersoner.
Boken får mig alltså att undra över det mänskliga. Det där hemska vi alla bär inom oss och som så lätt släpps löst. Ofta också i någon slags tjänst hos en inbillad godhet. Så helt värdelös är då såklart inte genomläsningen. Väldigt få böcker lämnar absolut noll och ingenting efter sig. Inte ens en sötsliskig feelgoodroman som denna.