Ledsen för att en gammal draft verkar spöka här på bloggen. Två gånger till och med. Men det är väl så med spöken De återkommer. Så kanske dyker den upp igen den rackaren.
Jul här i huset. Utan äldste sonen som ligger sjuk i Covid. Saknad. Synd. Men det blir fler år. Ett missat år av trettiotre är ändå rätt bra facit. Nästa är han med.
Vi pratar om ditten och datten här på morgonen. Allt från fransk nougat till de twelve nights of Christmas och kopplingen till trettondagen. Yngste sonen kan hela texten. Man gapar. Som vanligt. Mitt i det där somnar jag. Japp på grön IKEA soffa. My kind of relaxing. Så vad som avhandlas under min sovandes del vet jag inte.
Normalt brukar det vara en räcka av dåliga filmer den här tiden som ungarna kollar. Man får fly. Men sotas måste det. Och sotas görs det. Hulken behöver också pysslas om till jul.
Frukost med köttbullsmacka och varm choklad och trisslott avklarad sedan länge nu. Jag kammar hem sextio spänn. Yngsten oxå. I slutänden är det pengar till skatteverket alltsammans. Pengar i utbyte mot en kort stunds spänning. Mer än sextio (eller möjligen nittio) har ingen vunnit här i huset tror jag, precis som det nog är för de flesta trisslottsköpare. Men det gör liksom inget. Tradition är det där i alla fall. Julaftonsfrukosten har varit med ett liv snart.
Nu sitter jag här på kontoret med en julmust bredvid mig. Väntar på att Hulken skall gå ner i ilska/temperatur så att man kan öppna hans inre och rota runt där. Sen skall jag försöka orka bära upp lite ved. Ja och sen det nog inte mycket mer än att hjälpa till med att få mat på bordet någon gång mot kvällskvisten. Ja och diska kanske. Proppa i sig däremellan. Möjligen hinner jag somna en stund till på grön och därför avsedd soffa…
Livet är gott. Det är gott att leva. Man kan tycka det. Och jag tycker det för det mesta.
Vi har levt många år på marginalerna efter konkursen 1992 och det tog trettio år att ta sig tillbaks. År när oron har gröpt djupa hål inuti ens själ. Hur skall man klara resten av månaden? Året? Vi har försökt att handla klappar till barnen och göra julen till en frizon från allt det där. Tror vi har lyckats rätt bra med det alla år trotts allt. Mest tack vare trolleri från K. Det har gått att klara tiden efter också. Men så ofta på marginalen. Så ofta med en hand hållandes i den där kvistruskan men själv hängandes över stupet, desperat kämpandes med alla krafter för att ta sig upp och överleva.
Julen har varit ett lufthål. Några dagar när vi levt över våra tillgångar för att orka leva långt under rimlig levnadsnivå under resten av året. Därför så älskad. Men jag tror att jag fortfarande har lite av den där oron i kroppen. Fast det inte behövs längre. Vi behöver inte sortera räkningar i farlighetsordning längre. Vi kan skicka iväg dem och få en slant över. Inga stora pengar visserligen. Men tillräckligt för sinneslugn och lite lyx på det.
Men jag förstår såklart att det finns folk som lever som vi gjorde då. Och som har det ännu mycket värre. Som kanske måste ta till sprit och droger för att klara av att leva. Ökar på eländet med det enda sätt de kan finna för att orka leva. Barn som far illa. Familjer som bävar för julkvällen. Fattigdom och sorg. Kunde jag skulle ja ta han/hon/det/guds plats en timme och ordna upp det där. Men han/hon/det/gud sover alltid genom allt elände med dörren säkert låst. Sover gott dessutom. Vill inte se. Vill inte höra. Skiter väl i det där. Så som de upphöjda alltid beter sig.
Återstår gör alltså för oss andra att skapa en bättre värld. Det är det som socialism är för mig. Att tillsammans hjälpas åt att bygga något som är bättre för alla. Att inte själviskt bara roffa åt sig och fråga “vad får jag för pengarna“. Skattekronor går till det där. Svårare än så är det inte. Så länge ett samhälle inte är perfekt så är skattesänkningsivern samma sak som att visslande och glad gå förbi den svårt sjuke som ligger där i diket istället för att hjälpa. Det är så lätt att utropa “hen får skylla sig själv“, “hen har själv valt det där“. Tills man själv är där. Tills man själv behöver hjälp. Ja och för att det skall inträffa räcker det men att man blir sjuk eller bara blir gammal. Svårare än så är det inte. Självklart vill vi ha en värld där vi hjälps år. Inte bara några dagar före jul. Alla dagar på året. De där som skriker “vad får jag för pengarna” dom tycke jag vi kan kasta ut. Ut med dom i kylan. Ner med dom i dikena. Sluta ge hjälp. Låt dom behålla sina pengar. Låt dom ruttna i sina torn av guld.
Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton handlar om just det där. Tage var en man som trodde på ett samhälle för alla. Det är den rösten vi hör när vi ser det där programmet. Innerst inne vet vi att det är den enda vägen vi kan gå. Den tillsammans. I Sverige en balans på en knivsegg mellan kommunism och kapitalism. Det som tagit så långt och längre och gjort det här landet till det fina land det är. Håll kvar det där. Nog fan har det varit rätt väg!
Jul utan oro. Min jul numera. Tacksam för det. Så otroligt tacksam. Ödmjuk.
Nu hoppas jag att ni som läser det här, om ni nu gör det, också får en riktigt skön jul. Att ge är förbaskat mycket skönare än att få. Eller hur?