Julslut. Men den röda kulan får hänga där några dagar till. Ja båda. De kulörta lamporna får lysa dom med. Sista året med dom tror jag. Granen, den mördade systern, står där den står. Dör, ensam, sorgsen och stilla. Mitt samvete, gransågarens, är sargat. Själv lever man. Till stordelen. Tror jag. Möjligen i parallellt universum. Frånfallen i annat utan att märka det. Magen svullen och bubblande. Spänner i kläderna. Man har ätit för mycket men än finns det mycket kvar på hyllor och i skåp så man äter på. “Varför” frågar man suckande sig men får inget svar på den frågan.
Men en del i svaret är såklart att man inte vill kasta mat. Man försöker äta upp. I alla fall det som inte går att frysa. Fast “matle” är bara förnamnet på det tillstånd man tagit sig till. Men har i alla fall inte nått dit där vinterkräksjukan skulle ses som en befrielse. Samarin och Pepcid heter vännerna denna tid på året. De som gör allt det här överlevnadsbart.
Det blir lugnare till nyår. Något gott att äta. Något gott att dricka.Läsa. Titta på några filmer. Däremellan somnar man säkert en eller tre eller fyra små stunder. Nyårslöftet är självklart. “Ut och gå med dig gubbjävel!“. Eller dö. Välj själv. Allt detta mumlar man.
Men känner behov av mer julmust. Men finner icke. Köper Amerikanskt julmustsubsitut. Coca Cola. Kommer inte ens nära men bubblar och pyser och spänner ut magar den med. Sockerfylla!
Jodå jag jobbar. Ja kodar. Finns väl inte många norr om Dalälven som ser det här som arbete. Fast något måste man ju kalla det. Så jag säger “jobbar” med risk för att bli kallad storlögnare.
En decimeter extra allt snö utlovas imorgon. Det är såhär det skall hålla på nu hela vägen fram “till påska“. Jag skall förfina enhandsskottandet till en skön konst innan dess. Skriva en bok om det hela kanske. “Den enarmade snögubben“.
Temperaturerna kastar sig från många minus till många plus. Vintern vet inte riktigt hur den skall spela i år. Hårdrock eller halkmusik. Hulken klagar över obeslutsamheten. Jag över pelletsfakturorna. Frun fryser. Ja jag med. Det spelar ingen roll om det är minus eller plus. Kallt är det. Bär upp ved. Själva bärandet upp för tre trappor värmer otränade gubbar från topp till tå.
Om du har någon jävla skam i kroppen läser du detta. Ja och så delar du såklart. Friheten att säga sin åsikt utan att straffas är en självklar rättighet. Orka bry dig! Hur slö som helst får man nämligen inte vara…