Nog kom den springandes och ställde sig där allt tänker jag när jag mitt i natten stapplar sömndrucken upp på toaletten. Jodå konstaterar jag när jag lägger mig igen. “Så är det såklart“. Sen somnar jag nästan trotts fullmåne.
En timme senare är det dags igen. Jag på väg upp på toaletten och nog är det samma sak igen alltid. Det rusas till position och sen står den där stolt och till synes avslappnad som om inget alls har hänt. Den här gången ser jag det tydligt. Fnyser åt den. Rent av blänger. Dalahästen som står där i hallen. Som nu låtsas stå där som den alltid bara stått där och aldrig gjort annat. Ser oskyldig ut.
Men på väg tillbaks till sängen när jag slänger ett getöga på den målade hästkraken så har jag allt klart för mig. Alla de där oljuden man hör på natten. Dalahästen och hans kompisar såklart. De upprivna mattorna… En galopperande dalahäst såklart. Den krossade rutan… Ja ni fattar.
Äntligen. Avslöjad. Skall binda fast den fan imorgon natt. Och hjälper inte det så åker han in i pannan. Dalahästförgängelsens eld. Så det så.
Nu sitter jag här och försöker att arbeta. Dalahästen är kvar där uppe. Instängd i en kattbur. Två hänglås på dörren. Svaret skynke över buren.
Kaffet smakar utmärkt. Jodå. Löfbergs Lila. Lika dyrt som allt annat kaffe. Vi har bönor. Men ingen orkar mala. Så detta får räcka. Vore Gevalia mer Gävle så hade man kanske hållit sig till det för den goda doften de sprider över stan vid rostning. Men nu är alla de Svenska kaffesorterna Amerikaner och multinationella monster som allt annat. Fast både Järvsö och Söderhamn har visst lokala rosterier. Måste väl prova landskapets kaffe vid tillfälle.
Hur som helst smakar det bra det här också alltså.
Jo. shhhhissssshhhoup. Det sista var ett Norrländsk inandningsljud. “Javisst” eller “ja” ungefär. Jakande alltså.
Förutom en skickad order har det annars inte blivit så förbaskat mycket gjort mer än lite housekeeping. Illa. Skyller på Covid. Andfådd för minsta lilla fortfarande. Det går utför. Fort som i en slalombacke.
Fullmåne har fått mig att ligga vaken halva natten utan att kunna somna. Det är så jag tänker. För månen lyser som fan genom fönstret. Men fullmåne är det visst inte förrän på lördag. Svårt att sova har jag i alla fall. Tankarna far åt olika håll som popkorn i en kastrull mot slutet. Sen drar det i benen för att plåga mig lite till och allt toppas med täta turer upp på toaletten för att tömma blåsan. Det sista rött vanligt. Men tillsamman sen plåga. Tröttande. Antagligen straff för att jag inte tar ut mig tillräckligt. Är inte van vid lediga kvällar och tidigt sänggående. Planen idag är alltså en normal arbetsdagslängd trotts trötthetssymptom. Går det så går det tänker jag. Så tänker jag ofta. Ibland går det.
Egentligen skulle jag visslandes som en yngling i grön tyrolerhatt bära in två pallar pellets. Men orkar inte. Kanske imorgon. Kanske ikväll.
Uppvärmingskostnaden når rekordnivåer såklart. 20-tusen för en månad. Ja jävlar. Nudelmånad. Tur att man har julmatsrester kvar. Men det skall nog gå. Är inte ens nära undergångskänslan eller själva undergången ännu. Detta stavas ännu inte ens “K R I S” här. Men kan väl bli. Beredd. Kan minimera. De fasta utgifterna är låga.
KRIS förresten. Är inte det “Kriminellas Revansch I Samhället“. Tror det. Kriminella är väl ändå inte de flesta av oss. Bara några. Men olika KRIS kanske. Troligen.
Såg ett bokförlag som utlyste en Novelltävling för bidrag till en antologi om tio verk. Jag gissar att alla skrivares blickar dras till något dylikt. Även om undertecknad gärna skriver men aldrig skickar in. Men det som var anmärkningsvärt den här gången var att anmälningsavgiften per novell låg på 550 pix. Ett måst på desperation och ett mått på vilka som har makten och kan gör som de vill är väl det där. Gå samman typ Konsum, OK, Folksam etc är lösningen. Fast utan fakföreningsbossar i toppen som handlar Guldfynd och annat. Låt passionen styra. Passionen vinner alltid. Om inte förr så till slut. Likgiltighet och girighet ruttnar. Båda. Fast olika fort.
Musikfolk borde väl gå samman på samma sätt dom också. Såklart. Äga hela alltet. Styra istället för att styras.
Fast så länge folk säljer sin själ för framgång så fungerar aldrig sådana projekt. Nästan alla är beredda att göra allt för få ljuset riktat på sig själva. Formen varierar. Viljan är densamma. Brist på kärlek den troligen orsaken. Blev ingen älskad som barn? Är ingen längre älskad som vuxen? Man ser det där i Open Source också. Fast lite bättre är det där. Finns ett hopp om mänskligheten utifrån vad som görs istället för vad som pratas om att göras.
Nu skall jag gå upp och undersöka så att dalahästen fortfarande är fjättrad och inte har blivit fritagen av de andra vildarna i huset.
‘Så lång maj frend’.