Spänn oxarna framför plogarna kamrater. Nu kommer oxdragarveckorna. Ja och som vanligt, den som inga oxar har får spänna fast sig själv framför plogen och dra och dra och dra i sitt anletes svett ända bortåt påsk och ett nytt kyrkår. Ja om man nu inte fuskar och och utropar Sportlov. Eller skiter i påsk. Då får man dra på till semestern. Om man har sådan.
Påsk. Sjunde april. Långfredag. “Lorthelg” sa mormor. Morsan sa samma efter henne. Jag efter dom. Det släpas in en massa skit tyck(te/er) vi alla tre. Påsk är inget speciellt här. Inte sen barnen blev för stora för äggjakt och godisberg och litrar med påskmust i alla fall.
Fast det kyrkliga ger jag inte mycket för. Åtminstone inte det organiserade. Vill man se han/hon/det/gud’s storhet räcker det att studera att blad från en lönn, en natthimmel klockan två en vinternatt eller lyssna på koltrastsång eller vågor som slår mot land. Straff och regler och hierarkier är bara människors påhitt för att gissla och hålla tillbaks och ge sig själva makt. Spräng katedralerna!
Inte helt återställd efter Covid tydligen. Håller på att falla ihop när jag är ute och skottar här på eftermiddagen. Eller också är det all julmust man druckit under helgerna som tar ut sin rätt. Man får lyssna och ta det lite lugnt. Orkeslös gubbe på heltid snart. Eller ÄR redan?
Men slut på latandet alltså. Det är skönt. Så känns det. Även om jag faktiskt har uppskattat lata dagar till fullo i år. Verkligen. Det är ovanligt. Längtan till projekten brukar snabbt pocka på och dra hårt i mig annars.
Musik blev det hur som helst ingen under helgen. För slö helt enkelt. För lite sug. Men skall i alla fall flytta in en gitarr hit in till kontoret så att man kan klinka lite på den ibland. Efter trettioårspausen fick jag aldrig tillbaks det där att alltid ta fram med en gitarr när man inte hade annat att göra. Antagligen för att det alltid funnits så mycket annat att göra. Men man borde faktiskt anstränga sig lite där. Kan jag tycka. Lära sig några konstiga ackord som man kan skryta med. Frågan är för vem man skall skryta och skrävla till ingen nytta.
Snorar…
Men tänder mitt ljus här på bordet. Det lugnar. Varför frågar jag mig varje gång lugnet tar mig men svaret når mig aldrig. Man får vara nöjd att det fungerar. Låta en del frågor får vara utan svar. Att formulera frågan är svårare än att hitta svaret i allt annat. De flesta förstår aldrig det.
Snorar…
Boost verkade vara problemet som fick bloggen att stå still. Som så många gånger tidigare har man ingen aning om varför. Teknikens underbara värld! Boost går bort så länge.
Man borde avstämma bokföring och inventera lager den här veckan. Det senaste i senaste laget. Men rörelserna är såklart inte så stora här. Kan hanteras. Fast väldigt tråkigt såklart. Man vill gärna ojja sig lite innan man drar igång med det där. Sitta där en stund och mumla “Oj så tråkigt!“. “Usch så synd det är om mig“. “Varför ägnar jag mig inte till fullo åt det ljuva pensionärslivet?” Gissla sig. Sucka och stå i. Eller alltså bara göra då. Klara av. Lämna bakom sig. Som att sitta på en pulka i en utförsbacke.
Come an ni bara älskade oxdragarveckor.