Hon var en av mina anställda. Tyckte jag var nyfiken. Sa det som en negativ sak. Jag förstod inte ens vad det var jag skulle ha varit nyfiken på just där och då. Men i grunden är det väl hela min person. Jag ÄR nyfiken. För mig är det något positivt. Något som driver på att läsa de där artiklarna och att försöka förstå. Att lyssna på vad folk säger. Suga in stämningen. Ja egentligen handlar det väl om ett försök att förstå människan den svåra.
Fast det är mycket jag inte förstår. Väldigt mycket faktiskt.
Man kommer undan med olika saker. Killen med platta magen med det mesta. Vackra tjejen med allt. Det där har man ju lärt sig. Accepterat som en av livets sanningar. En gång skrev jag en krönika i Looslappen (en lokal “tidning”), fick jag höra att alla byns kvinnor var i uppror eftersom jag någonstans i den skrivit “kärring“. Kär-ring obs. Jag skrev aldrig något mer. Såklart. Att “kärring” för mig är detsamma som “gubbe” och kan sägas med positiv åtbörd orkade jag inte förklara. Såklart. Jag orkar aldrig förklara. Går hellre och gömmer mig under en filt och slickar mina sår.
Människor är för svåra att förstå sig på. Men fascinerade utav bara helsike. Hade varit enklare om de bara oförklarliga så att man kunde ignorera dem helt. Ja man förstår sig ju inte alltid på sig själv ens. Egentligen förklarar det väl saken.
Ofta i duschen får jag flashbacks från livet. Hamnar i något slags vegetativt meditativt tillstånd där när hett vatten strilar över gammelkroppen. Så många hullingar man har kvar i kroppen. Som fortfarande gör ont. Sitter kvar och kliar. En glimt av det där, det som hände för fyrtio år sedan, och det gör fortfarande ont inom en. Småsaker. Något någon sa. Något som hände. Känslorna är detsamma som om man mördat. Svider till. Att det inte är någon ide att ångra saker det lärde jag mig tidigt. Man gör, det händer, man får gå vidare. Ta ansvar för det man gör. Synd att de lyckligaste stunderna inte poppar upp sådär och sprider glädje på samma sätt. Det är alltid de negativa upplevelserna som tar för sig.
En sådan där grej är när jag som väldigt liten rykte av vingarna av en fluga. Fick skäll av farsan. Förstod vad jag gjort flugan först då. Den där grejen flashar tillbaks då och då och gör då fortfarande ont i magen. Välförtjänt ont i magen. Vad var det för monster inom mig som gjorde det där? Det undrar jag fortfarande. Ingen förlåtelse finnes. Ingen förlåtelse gives.
Ånger ägnar jag mig dock sällan till. Visst, gjort många dumheter och dåliga val. Men ångrar… Nope. Man borde kanske inte gjort, men man gjorde. Står för det. Inte för att just det hjälper ett dugg. Inte där inne i en. Men det ger i alla fall någon slags stolthet i det att man står för det man gör och lär sig något av det. Kanske i och med det blir en något bättre människa.
Eller inte.
Fredagen den trettonde idag. Man får passa sig. Allt möjligt kan gå åt helvete denna dag. Som barn minns jag att sågen i Gårdtjärn, Edsbyn brann ner en sådan här dag. Såklart tror jag på makten hos fredagarna den trettonde sedan dess. Det är sådana här dagar som hjärtattacker, strokes och skilsmässor haglar över folket.
Eller inte.
🙂 eller 🙁
Man får tro vad man vill. Själv är jag väl inte direkt troende. Alla dagar är otursdagar och lyckodagar. Sin egen inställning påverkar det där mycket. Kanske. Troligen. Hoppas man.
Men efter fredag så kommer lördag. Då kan man sova ut. Vila. Återigen känns det som det behovet finns. Soffa. Filt. Bok. Återhämtning.
Men först en arbetsdag. Gnetar på med min sandkonst. Känslan är att allt tar så förbaskat lång tid. Varje litet moment handlar alltid till slut om dagar och veckor. Det skall uppehållas energi. Är man själv så finns det ingen annan som bjussar på de där energibostarna. Man måste hämta den inom sig själv. Ibland blir man bara så jävla uttröttad av att hämta det där sista där nere i lilltån varje gång. Det är då man kan känna en självklar uppskattning över att man är gammal och att det inte skall hållas på så länge till. Att det finns en (evig) vila där borta någonstans.
Fast att dö…
Man vet ju att man skall göra det en dag. Jag kan titta på en hand och tycka det är ett jävla slöseri att krematorieugnselda upp en alldeles perfekt hand. Eller alla andra delar som fungerar rätt skapligt där i kroppen. Så jävla slitna är nu inte det flesta delar man har. Jovisst en del är väl redo för skroten. Mer och mer… Ja och där minns man sin gamla röda bil. Visst var det väl ganska samma med den. Mycket var rätt bra. Skroten blev det ändå till slut. Det finns en punkt. Efter den är det ingen ide. Klarhet kommer till en.
Fast hur än mycket jag längtar efter den stora vilan så älskar jag att leva också. Det är ju den känslan som får mig att stiga upp på morgonen. Nyfikenheten på vad dagen har att ge. Jag går ner hit till kontoret med en bra känsla i magen. Nästan alltid är det så. Oftast längtar jag hit. Lokalen är väl inte det viktiga. Den är rent utav fullständigt oviktig och kunde finnas var som helst. Men projekten är viktiga. Jag vill köra de där projekten ända fram till något slags “klart“. Nyfiken på vad det där “klart” är och vad det till slut blir. Sand såklart. Sand om rinner mellan fingrar. När man tror sig nå ett “klart” söker man nästa “klart“. Som en fjällvandring är det. Man kämpar upp för fjällsidan för att ta sig till toppen. Väl där, när utsikten breder ut sig som en belöning man tror på, inser man att framför sig har man en ny dalgång och en ny bergssida att bestiga. Om det finns ett mål någon stans där borta så vill man ändå nå det. Nyfikenheten driver en ditåt. Men inom sig själv förväntar man sig egentligen bara ett till fjäll och ett till fjäll och ett till fjäll. Att vandringen i sig, de små saker man upplever under den, ja och den hänförande utsikten man får uppleva under små korta stunder, allt det där gör det värt att hålla på och gå på en dag till.