Söndag. Sent om sidor börjar veckan. Kallt. Minus sjutton i morse. Man huttrar. Häller i den sista pelletssäcken i Hulkens gap. Beställer två pallar till. Leverans imorgon. Mycket vinter kvar ännu. Många pallar till skall in i Hulkens hungriga gap. Dyrvinter.
Men det blir lite ljusare för varje dag som går. Hoppet finns där i ljuset. Tittar man ut nu kan man inte riktigt förstå att allt där ute om några månader är grönt och frodigt. Att livet återvänder och skämmer bort oss igen med sitt obegränsade överflöd. Jodå, brukar titta på träden under sommaren också och med alla vilja jag har försöka frammana hur alltsammans ser ut under hösten, utan blad, och under vintern, snötäckt och kylslaget. Men det fungerar aldrig riktigt. Man är fast i sin årstid.
Här i huset har vi väl i princip gått i ide den här helgen. Att döma av trafiken utanför så verkar det ha gällt resten av byn också. Men det är skidtävlingar. Losborna älskar alla de där vintersporterna och är oanträffbara och innesittande när de pågår. Ren beundransvärd kärlek till vintersporter är det där. Själv är jag alltså för frysen för att riktigt ta det där till mig. Bara att se snö gör att jag börjar huttra. Det är därför jag sitter med ryggen mot fönstret.
Fast nog kan jag känna ett litet sug ibland efter att spänna på sig skidor och ge sig ut allt. Planmark tror jag. Fast backarna var ju härliga såklart. Men brutet finger, bruten arm och ledband i ben, tre säsonger på varandra, talar väl sitt tydliga språk. Nästa gång går det illa. I alla fal tolkade jag det så där i den åldern. Fast man har väl blivit försiktigare och lugnare till sinnet nu för tiden så kanske… Fast å andra sidan är man ganska mycket skörare också.
Troligen håller jag mig inne bland datorer och lödkolvar totts allt.
Säkerheten först.
Snorar gör jag såklart. Evighetsförkylningen har tagit mig i nacken och föser mig framför sig. Men det är sådant där som man får stå ut med. Det finns värre krämpor. Tror jag.
Men nu börjar min vecka. Japp, jag tänker uträtta storverk denna vecka också. Ja eller beroende på perspektiv sand som rinner mellan fingrarna. Det där med perspektiv är viktigt. Sand är allt som återstår till slut ändå. Men gott nog åt alla utom uppnäsorna som alltid dör giriga och fullständigt och evigt otillfredsställda.