Man väntar på så mycket. Längtar in i framtiden. Men försöker så gott vi kan att leva nu. Fast vi gamlingar fastnar ofta ändå i att titta bakåt. Hänger oss fast i det som om det var en obotlig sjukdom som bussats på oss. Att minnas andra ger oss själva evigt liv. Tror vi. Men aldrig blir det så. Död för oss alla. Till slut. Framåt gäller. De ungas ointresse för våra historier om de gamla är naturligt och riktigt. Dom liksom vi kommer till en dag när de önskar att de lyssnat eftersom de själva ser att de också är en del av den där kontinuiteten vi kallar tid. Alltid för sent kommer den där insikten. Då när de som skulle kunnat svara på frågorna som aldrig blev ställda är döda.
Kvar blir de styrandes historia. Vinnarnas historia. Berättad för att framstå i så bra dager som möjligt för den egna personen, den egna släkten, den egna klassen. Stora män och stora kvinnor finns det många i historieböckerna. Russinen i en kaka som annars mest består av mjöl, gluten och allt det andra som det finns ett överflöd av och som bara skall fylla mage och tarm men sällan gom till hurrarrop.
Det kan byggas hur många arbetarmuseum som helst.
Men man försöker alltså blicka framåt. Så gott det går. Men sparar de som gott före som viktiga länkar som har bidragit till den plats man idag står på. Jodå. Kyrkan och religionerna pratar om arvssynd och annat tjafs. Men jag har svårt att tro på en värd med en han/hon/det/gud som ägnar sig åt att straffa genom generationerna. Att man förutom sina egna oförrätter skall bära föregående generationers oförrätter eller oförrätter utförda i andra liv. Nej jag kan inte tro på sådant. Det är tillräckligt svårt ändå att leva ett liv. Och det inger åtminstone inte mig någon tröst att det gånger jag upplever djävulskapet så är det straffet för det som andra före mig i släkten gjort, eller som JAG själv gjort i ett tidigare liv.
Hittepå.
Fast ändå måste man såklart få tro som och på vad man vill. Ger det där någon lite tröst så är det helt OK att tro så. Så länge man inte skadar andra. Eller tvingar andra att tro på det där. Då är det mental misshandel.
Fast på dödsbädden och i smärtan ber ateisten till han/hon/det/gud om förlåtelse och nåd. Det är lätt att vara stor i orden och stor i tanken när allt är bra.
Så jag vilar min tunga här.
Åtminstone i detta ämne.
Vädret. Varmgrader. Tackar. Fast det finns väl ingen kyla. Inte egentligen. Entropi bara. Grader av. Fast knappast en tröst för en fryslort som mig. Ja en fryslort som jag. Men varmare. Blåsigare. Imorgon upp mot 20 m/s i byarna. Då får man huka i lä. Eller ställa sig på skidor på en åker i vindriktningen och låtsas att man har motorskidor. Ny uppfinning och hej vad det går.
Här på kullen finns inget att gnälla över alls. Utvilad borde man vara. För vilats har det. Men utvilad är man inte. Likvatten. Det ansamlas i kroppen. Tröttar ut. Man så så förut. Troligen finns det inte ett enda uns av sanning i det där. Hittepå. Det finns mycket hittepå. På tok för mycket.
Lär mig att en doktor inte är “Doktor” vanligtvis. Men läkare är de ju såklart. Lagerkrans, ring och hatt utdelas inte till läkare som ofta ändå kallar sig doktorer. Eller är det vi som kallar dom det? Hursomhelst finns det väl en del som också är Doktor. Som har disputerat. Men alltså inte så för de flesta.
Bra att veta om man nu har ett stort och genuint intresse för titlar. Många gillar ju att hängivet buga och kyssa fötter.
Inte jag.
Men veckan har börjat här. Obruten vecka är bäst. Enkelt och bra. Man hoppas att man skall hinna med en del. Gör man inte det den här veckan så får man försöka igen nästa vecka. Tränad på det där under ett liv. Förfinat under sena nätter och tidiga morgnar.
Härifrån till evigheten…