Till slut så tar man dom, buggarna, men den här gången var det en kamp. Nåja, det är det nästan alltid. Eller i alla fall ofta. Men lika skönt när man plockar den varje gång. Dödar. Nåja, nästan. “Hurra” ropar man för sig själv och så börjar man leta efter nästa. Eftersom katten ligger och sover på en stol här bredvid så kan man inte ens skrika “hurra” särskilt högt. Man får viska. Eller tänka. “h u r r a“. Sådär försiktigt som andra bokstaverar när det är barn i närheten…
Men VSCP Link Protocol, MQTT, Wifi, och VSCP Droplet implementerat på den nya enheten. Fast jävlar vad mycket det är kvar fortfarande. Man borde vara tre såklart…
Fast egentligen är det fyra olika enheter, fyra olika kretskort, fyra olika funktionaliteter. Men Droplet protokollet är den viktigaste delen eftersom det ger några unika möjligheter. AES-128/192/256 krypterade framear över 802.11 med managed broadcast, Blixtsnabbt. Tre nivåer av noder. Alpha-noder kopplar till Wifi, Beta-noder har bara Droplet och är alltid spänningssatta, medan Gamma-noder kan sova större delen av sitt liv (vara batteridrivna) och använda Beta-noder för att samla event som de är intresserad av och kan hämta när de vaknar upp.
Droplet eftersom noderna beter sig som dropparna i ett regnväder på en sjö.
Fast om det fungerar vet man såklart inte förrän man vet om allt fungerar. Fast så är det ju alltid.
Allt blir till slut till sand ändå.
ps Såklart klarade jag inte av att döda buggen. Släppte ut den uppe på vinden efter infångandet så att den kan bo där med dom andra buggarna utsläppta just där. På vårkanten brukar man höra dom hoppa ystert där uppe. Som sig bör alltså. Buggar har också rätt att leva. Bara inte just i min kod. ds