Jag hart hur mycket som helst att göra men har ändå lite svårt att komma igång. Kanske är det just mängden av “att göra” som bromsar det hela. Ibland känns det övermäktigt att ta tag i det där berget.
Hursomhelst irriterar det mig ganska mycket vilket inte på något sätt gör saken bättre.
Men måndag. Det finns många dagar kvar att hinna saker på. Det är bara under den här dagen och under söndagseftermiddag/kväll som det där känns som verklighet. Redan på tisdag börjar man ana varthän det barkar. Att man inte heller den här veckan hinner med allt man velat hinna med.
Fast insikten ligger ju där och lurar den med. Ingen jävel bryr sig om jag istället för att jobba skulle gå och lägga mig på soffan istället. Jo, det där kan ju upplevas som trist också såklart. Att vara obehövd. Men stannar nog på skönt. Ingen press finnes. Vi skalla försöka hålla det kvar där. Bara för att det är förbaskat skönt att ibland inse att det är så det är nu för tiden. Liv lunkar på liksom. Andra får härja runt. Man har härjat runt så det räcker.
Ute finns snö att skotta. Snö jag alltså borde skotta. Men har inte kommit dit ännu. Försöker samköra med posthämtning. Inbillad effektivitet sådär. Men det skall visst snöa i princip hela veckan så egentligen spelar det väl ingen roll när man angriper det hela. Så mycket är det inte att det hindrar framfarten nämnvärt.
Men nu är det lunch, ja åtminstone snart, ingen ide att börja än…