Katten och jag. På kontoret. Ja den lilla. Den stora katten är bara in helt kort, jamar missnöjt, och vänder. Tänker tydligen “upptaget“. Dom är inte så förtjusta i varandra våra två katter. I alla fall oftast inte. Ibland mycket. Katter…
Lillkatten har somnat. Jag är i alla fall vaken. Fryser. Men har all värme man kan ha “på“ och “on” och “max” . Fryser ändå. Fan! Vad skall man med vinter till? Tänker jag. Vill primalskrika. Men gör inte det. Katten sover och vill inte bli störd. Grannar kan bli oroliga om det primalskriks. Så kniper igen. Sätter inte ens på lite hårdrock. Stannar i stolen och lider. Väntar ut. Våren. Sen sommaren. Hopp.
VINTERHELVETE!
Mumlar för mig själv att den ju faktiskt är på upphällningen. Vintern. Snart bara en våt fläck. Fast det hjälper inte sinnesstämningen särskilt mycket. Vill vandra runt i trädgården och känna varma grässtrån smeka mina synnerligen ostumpade fötter. Jodå. Gärna lite koltrastsång på det också. Och grönt, grönt, grönt så att ögonen överdoserar på grönt och blir vingliga och gnistrande och glada som små barn. Tänka Rose’ och grillat och glass och sköööönt. Inte som det här grå kalla eländiga vädret. Nope.
Annars går det väl. Jobba fungerar för det mesta. Ja också när inspirationen inte flödar till. Finns alltid saker att göra också för den utan inspiration här på det här företaget.
Pratar med “en gammal” tandläkare från förr på telefonen den lilla. Så egentligen skulle det väl kunna kallas tandläkarväder det vi har idag. Men gråväder det också. Grått så in i helvete. Gråvädersblues. Gråsosse. Gråben. Gråt(t).
Ibland fattar jag, det kommer liksom för mig som en uppenbarelse, att det är bara jag. Skall det göras saker i mina projekt så finns bara jag som kan göra det. Då överväldigas jag av arbetsbördan. Tittar på lappen “kill your darlings” och går loss med lie på mina projekt. För lite liv kvar är en insikt som borde ligga närmare i sinnet hela tiden. Man hinner inte allt man skulle vilja. I min ålder. Ett enkelt faktum. Man måste lämna vissa saker åt voiden. Märkligt att det skall vara så svårt bara att göra det. Varje övergivet projekt är som att lämna ett skrikande och hungrigt (stackars) barn i skogen och gå därifrån.
Har ni tänkt på det här med priser, ja uppmuntran rent generellt. Man får alltid uppmuntran sänt åt sitt håll när man minst behöver den. Den är dessutom svår att konservera och spara till tillfällen när den behövs. Jag har en sådan där stor vinstcheck uppsatt på väggen här från goda dagar. Men inte fan hjälper det ett dugg att titta på den när man behöver tröst och energi och en klapp på axeln. Nope, inte ett dugg hjälper det. Det är “faaan” liksom. Borde elda upp. Finns ingen nytta med den där längre. Fanns det ens då?
Tomatplantorna har i alla fall kommit upp. Men i det här vädret så är det nästan som om de drar sig tillbaks ner i jorden igen. Tittar upp, kikar ut genom fönstret och ropar “hjälp” på tomatiska. Det är synd om dom. Säkert lika bra att dom vänjer sig från början förresten. Inte säkert att det blir en varm sommar heller. Om man nu skall misströsta redan här, såhär långt innan. Men det skall man nog inte. Blir nog gott om tid för sådan misströstan vad det lider i så fall.
Man kan i alla fall konstatera att alla somrar är som bästa innan de har kommit. Ja det gäller väl allt annat det där också. Fredagar tex. Dan då man går på semester. Resan till giget. Det är inte lätt. Eller jo. Men inte alltid. Det kan vi väl i alla fall vara överens om. Men troligen inte. Nån vrångjävel finns det alltid som inte önskar vara överens.
Hur som helst så kan Edsbyn gå till final i Bandy SM ikväll. Japp, jag är bandyintresserad (och Edsbybo) under slutspelet om det går bra för Edsbyn. Aldrig annars. Dåligt såklart. Men “HEJA” liksom.
Nu skall jag frysa vidare. Fryser jag fast så får någon annan ta över. Sådan är lagen. Fast fan trott.