Det finns hopp. Jag hör ju det på de förälskade skatorna som smågnabbas i storgranen. Gammelgranen. Åldringen här på kullen, +100 och mer, har såklart varit med förr. Kan det där med att vänta. Mer än vad jag kan och någonsin kommer att lära mig. Jag som vill ha sommar nu. Fort.
Jag skottar upp det som föll igår när vintern var här igen, hälsade på med allt den har. Tungt men inga rågade spadar går att åstadkomma. Det går ändå lätt. Om man andas emellan tagen. Står där en stund och känner att solen värmer och att det droppar och drippar och droppar och andas vår. Djupblå himmel. Ja där uppe återspeglar sig havet.
Gammelgranen förresten. Vi sågade ner en jämnårig för många år sedan. som stod närmare oss De var nog bästa kompisar. Det finns en sorg över det stolta trädets hela gestalt sedan den dagen. Jag säger förlåt varje gång jag går förbi. Skäms för att vi ville ha en guntta mer ljus från söder.
Vi befinner oss i tiden när man vill vara ute med allt man har. Men en tid när det inte finns mycket man kan göra där ute. Några vändor på den uppskottade delen av gårdsplan sen har man sett det som går att se. En månad kvar av det livet. Att stå ut i sin längtan.
Annars blir det såklart inte mycket. Så som det sällan blir den här tiden. Man får gneta på. Sitta och titta på klockan när den tar sig framåt. Fast något har vaknat ändå där inom en. Hoppet kanske. Det där enda man har kvar oförstört. När hoppet flyr, ja då är det över.