Jag känner en nöjdhet när jag tänder skrivbordlampan och loggar in, nyss nedkommen till kontoret. Det finns egentligen ingen som helst anledning till den känslan. Jag är gammal, fattig och ocool. Men det kan inte hjälpas den där känslan är ändå där varje morgon.
Jo jag inser att jag är privilegierad där jag är nu. Man skall vara ännu dummare än vad jag är för att inte förstå det. Och jag tar verkligen inte den där känslan för given.
Ändå finns den där känslan av nedstämdhet alltid med mig. Den som alltid följer mig och har blivit min andra livskamrat. Den som håller sig på lagom avstånd från depressioner och som faktiskt verkar vara en förutsättning för inspirationen och det kreativa.
Så härifrån. Låt en ny vecka ha sin början. Fast den väl egentligen redan började igår.
Liksom.