Att älska

Jag gillar Järvö. Ja Voxnandalen ger väl samma känsla. Eller Hälsingekusten. Skönheten, den är lätt att ta till sig. Enkelt att älska. Som att läsa en feelgoodbok eller se en feelgoodfilm. Storsäljare. Kioskvältare.

Men jag bor i Los. Jag har lärt mig älska Los också. Den fula krumma lillasystern bland popularitetstävlingarnas skönhetsorter i Hälsingland. Los har aldrig varit den där lättlästa boken. En svärmor konstaterade att det “bara var skog“. Och nu kan jag tänka att det är “bara en massa ord” i de där stora romanerna också, de som stannade kvar hos en för alltid. Skog och ord som bara kan vara i vägen för det man (tror sig) vilja läsa, se och uppleva. Ord och skog som man (kanske) måste anstränga sig lite för att ta in.

För visst är det väl så. Att det enkla och vackra har sin charm. Att det inte går att bortse från och definitivt inte går att låta bli att tycka om och kanske bli avundsjuk på. Men om man nu bara är lite djupare till sinnet som människa, besitter lite mer substans, kräver man väl ändå lite mer. Yta och förgänglighet hör samman. Det som är vacker förfaller alltid. Allt blir vardagligt till slut.

Att vandra i en av skogarna här kan vara som att befinna sig i universums oändlighet. Skogen sträcker sig åt alla håll. Till synes alltid utan slut. Den sitter på olika hemligheter. Örnklippor. Öppna ytor där tjädern spelar. Tjärnar. Björn, Älg, varg, lo. Går man på ut med en naturkännare som min bror, så får man lära sig om allt det där man inte ser. När han rusar iväg, sätter sig på knä i mossan och intresserat studerar en lav eller annan växt som växer på en åldrig för länge sedan fallen fura, det som man aldrig skulle ha sett eller lagt märke till om han inte var med.

Jag har sett ut över bergen här. En solig dag på Pilkalampinoppi ser man Sonefjället i fjärran och frihetens skogar hela vägen dit. Andra berg ger andra vyer. Om man orkar med ansträngningen att ta sig hela vägen upp där sådan syner bjuds. När man skall ut och fiska är en sjö upptagen om det är en båt ute på den. Man åker till nästa. Blir man törstig kan man dricka där man står eller kanske istället ta sig tid att leta efter ett upphängt älghorn, det som markerar en porlande källa. Belöningen är vatten som smakar som en synnerligen dyr singelmalt i skymningen. Bada kan man göra överallt. Av med alla kläder bara och hoppa i. Precis som man är. Stunder man lever tre eller fyra eller fem vintrar på. Goda minnen. Goda känslor.

Mineralerna som ligger där öppet på marken kan var sten för den okunnige, men juveler och berättare om urminnes tider för den som orkar vara intresserad och vill lära. Älven, Voxnan, som jag växte upp vid, som är som en pulserande blodåder genom landskapet. Som binder oss samman med havet. Alla världens hav. Som euforiskt rytande kastar sig ut i vild glädje vid Hylströmmen, muntert vid sandåsarnas Vinströmmen, eller lugnt och stilla, som en sovande njutande katt, tar sig fram i sina lugnare partier med älgar som släcker sin törst efter dess stränder.

Man måste anstränga sig lite. Se bakom det uppenbara. Vandra en bit. Läsa på. För att det inte bara skall bara skog alltsammans man ser. Blomman som är en orkidé – om man vet. Ögonen som spanar på en genom buskarna, de som tillhör en fri varg eller björn, den som vaksamt följer varje rörelse man tar, ja de kräver tid och försiktighet och tålamod för att få se. Det är aldrig samma sak som att mot kontant betalning beskåda ett halvtamt stackars djurparksdjur. Man måste anstränga sig för att se och uppleva det som är på riktigt. Man betalar för upplevelsen med en del av sin tid.

Jag såg inte Hälsinglands berg förrän jag flyttade härifrån. Vid ett kort återbesök var det min fru som visade mig dom. Man blir så lätt blind för det som är en nära. Men där är dom ju de skogklädda böljande kullarna, klipporna och stupen. Om man vill se dom. Magiska och modemedvetna sträcker de sig ohämmade upp mot himlen, och varje ny dag klär de sig i en ny färg eller ny nyans. Med vägarna som går rakt över bergen här i Hälsingland på ren Hälsingsk vrånghet istället för att dras runt ett berg, det som vore det enklaste.

Jodå. Jag har lärt mig se bortom både orden och skogen. Se det som träden eller orden och meningarna blir tillsammans. Jag har lärt mig se vad som finns mellan det som finns i mångfald och överflöd och som kan trötta ut. Lärt mig se det som inte syns utan lite ansträngning. Och blivit kär. Funnit den livslånga kärleken här. För det vackraste och det mest givande som finns ligger aldrig lättillgängligt på ytan och väntar. Man måste anstränga sig lite för att få se och uppleva det. Ja och det är så den här trakten är för mig. En pärla i en mussla som ligger dold i sanden i botten på en sjö, den som i sin tur är dold av milsvid och tät urskog. Söker man den aldrig får man inte heller uppleva dess skönhet. Man måste stanna sin bil. Gå ut. Se vad som finns mellan träden. Under träden. Bortom träden. I sjön. Under sanden. I musslan.