Grejer levererade. Men inte mitt. Inte ett enda kolli. Allt skall till son. Jag är bara mellanstation. Frilansande leverantör. Det är OK. Såklart. Tror att jag behöver åka iväg och köpa ett takräcke men den nya kottefärgade bilen sväljer alla paket. Hurra.
Korten är på väg dom också. Kina – Tyskland – Frankrike – Sverige och nu släppta av tullen och har nått Upplands Väsby, Finns kanske en chans att de dyker upp nästa vecka i Los då. Troligen rent utav. Men sönderhackad vecka där. Ja och skall jag hålla mig till planen så är det bara torsdag och fredag man får använda till hårdvaruutveckling numera. Ja och torsdagen går bort. Så… fredag då. Kommer grejerna tidigare så kan man kanske inte hålla sig såklart. Karaktär…
Barn och julafton. Är jag själva julafton eller barnet? Eller båda? Finns jag ens förresten…
Under tidiga år i livet trodde jag att jag kunde övertyga. Att det kanske fanns någon som lyssnade när man sa något. Gav upp ett pip. Att man var trovärdig. Lite. Ibland. Men kröp väl till korset innan fyrtio. Accepterade faktum. Jag kan höja rösten hur mycket som helst. Ingen lyssnar ändå. Eller förstår. Eller vill förstå. Jo på dig kanske. Men inte på mig. OK. Som det här.
Dustin känner väl de flesta till. Att dom var mindre än mitt företag en gång tror väl ingen. Vi växte så det knakade här uppe. Fördubblade omsättningen varje år. Problemet med det är att man inte tjänar pengar när man växer fort. Men det brukar såklart inte vara något problem. Man hittar folk (banker t.ex) som tror på en och affärsiden och så får man kapital att växa. Ja det lyckades inte jag med såklart. Så med fem mille i omsättning så fanns 100 tusen i checkkredit som enda lån. Japp, galet. Fast en bedrift också. Men dator och mjukvara var inget man trodde på här uppe alltså. Kanske inte ens fortfarande. Los är den enda ort i Sverige där man drivit en kampanj mot bredband när det skulle installeras i byn. Konstigt. Japp. Urunderligt.
Men tillbaks till Dustin. Jag träffade Bo Lundevall som startade Dustin i Las Vegas. Då hade han fortfarande zoo-affären. Jag beklagade mig över svårigheten över att få finansiering. Han skrattade. Då hade han precis plockat hem tolv mille från någon Schweizisk bank. Han kunde alltså få folk att lyssna.
Resten är historia. För mig den dyraste kursen jag någonsin gått på. Dessutom längsta. Tjugo år. Fast fattade att det bara var att hålla käften fattade jag iof ganska snabbt där och då. Det behövde bara sjunka in och förankra sig under tjugofem år i armnod.
Så nu håller jag mest käften. Utom här då. Här ger jag uttryck för vad som helst. Finns inte längre något att förlora där.
Men man vänjer sig vid allt. Och håller käften. Vandrar på.
Men i allt gäller det att ha folk omkring sig som tror på dig om du vill gå vidare och “lyckas“. Har du inte det. Då skiter det sig. Det där gäller i allt. Och ungefär som att vara född vacker eller inte vacker påverkar ens liv så gör den där förmågan, eller bristen på den, såklart också det. MEN även om det inte går att kompensera för varesig fulhet eller brist på förmåga att skapa yttre förtroende så kan man ju leva och ha ganska roligt ändå. Det är i alla fall i det som jag har landat. Att det kan vara ganska OK ändå. Den insikten håller en borta från bitterheten åtminstone.
Men om man tänker efter så är större delen av medmänsklighet inte särskilt vackra och inte särskilt lyssnade och trodda på. Så vad hände om den delen av mänskligheten började uppskatta varandra lite mer. Hjälpas åt. Ja tänk på det som om det var Steve Jobs eller någon som sa det. Ni fattar!
Det kommunala vattenbolaget anländer på kullen samtidigt med lastbilen idag. Det finns en läcka på kulle. Man ger sig iväg för att undersöka. Någonstans gissar jag att det i slutänden också kommer drabba vår plånbok. Med vår tur. Först en vinter med dubbla energipriser, sen något däråt. Fast jag är mästare på att måla fan på väggen. Tror alltid det värsta. Ja, det värsta händer oftare än det bästa. Så inte så konstigt. Vi får se.
De sista pelletsbitarna skruvas just nu när jag skriver detta in i hungrig Hulks mun. Nu får man stålsätta sig i helgen. Elda i kaminer och spis tills någon överbliven sydländsk värme letar sig upp hit mot norr. Tänker fan inte beställa en till pall pellets. Icke! Fast den där värmen har åtskilligt med snö att smälta bort innan den kan värma frusna Hälsingar ute i obygden.
Nu tänker jag vandra upp och läsa ett kapitel i min bok innan drömmarna tar mig. För tro det eller ej men det har jag förtjänat idag. Nåja. Nästan. Eller… kanske. Ungefär. Liksom.