Du skall älska ditt land
så mycket som ditt land älskar dig.
Om ditt land slutat älska dig
så se noga efter om det bara är
de härskande makterna som inte bryr sig om dig,
eller om det också är skogarna,
ängderna och sjöarna
som upphört att tycka om dig.Men de kommer aldrig att överge dig.
Innerstäder och bruksorter, förorter och byar
kommer heller aldrig att överge dig:
De tittar på sin höjd bort en tid
och lämnar dig kall och ledsen.
Sedan vänder de sig åter mot dig
och säger: Hjälp oss, hit, till detta land,
ty det är också ditt land.Jag känner en mycket gammal björk.
Dess förfäder vandrade hit i inlandsisens grus.
De kom en gång som nyanlända,
före vargen, före människan:
det öde landet var i begynnelsen inte ditt!
Här i mitt land är den stora björken född
men har i sina gener minnen av helt andra platser.
Björken är inget kungaträd, det är folkets träd.
Den växer på fjäll, i övergivna sandtag, i ett
skogsparti nära Hammarkullens centrum.Om våren hissar björken än sitt gröna jättesegel.
I juni styr suset hemligt bort över hus och gärden
och jag följer drömmande med
till norra Lappland och Ale stenar,
till en gata i Rinkeby och en allé i Umeå,
till ett ödehus i en skogskant där en björk
har genomborrat en murken veranda
och till en blåsig badbrygga där barnen tjoar så högt
att gud hör dem genom alla nationens brusande björkar.
I november står var svartnad kalbjörk som en
frusen svensk på en busshållplats i mörkret.
Och en plötslig frostmorgon
är björken en skimrande kristallvas.Så sätt dig här en sommardag
och res och färdas i bruset från en björk
som slog rot vid tiden för den allmänna rösträtten,
som frös och svalt så förbannat en krigsvinter,
som hade en mormorsmormorsmormors mor
som fick ge sitt sega virke till Gustav Vasas skidor,
som gav sin näver till en skogsfinnes kont,
vars stam glimrar i en akvarell av Lars Lerin,
vars krona gulnat i en målning av Strindberg
och vars stam flöt samman med Elin Wägners klänning
en tusenårig sommardag i Småland.
Först i himlen rappar Einár om björkens sus
men till sist gör han det och vi lyssnar alla.Det har nynnats Taubevisor, Cornelisvisor
och reciterats Lasse Lucidor under dess lövverk.
Den tänker på Karin Boye när den knoppas i maj.
När Anna Lindh mördades stod en radio på en hel dag
på den blåa bänken under björken.Sverige, Sverige, jovisst är det ditt land,
trots havregrötsmyndig överhet, kärnvapen
inom räckhåll, kalhyggen ända in i horisonten,
skolmarknadsdirektörer som stjäl
dina skattepengar, angiverilagar och hundratals miljardärer
som glömt att de ens har ett hemland
och föraktar det i namn av sin egen egoism.Ändå skall du innerligt älska ditt land
om så bara av det skälet att endast när ett land älskas
så kan det reformeras av reformister,
revolutioneras av revolutionärer och bli friare, jämlikare.
Nationalister avskyr allra mest sitt eget land,
de dyrkar bara dess symboler.
Men enbart de som älskar sitt land och alla dem
som bor där kan bygga landet, ingen annan kan det.
Ditt land bryr sig inte om nationalisterna.
Det bryr sig inte om vänsterideologerna
som tror att nationalstater inte längre betyder något.
Ditt land, om du ser det som en kollektiv varelse,
bryr sig om dem som bor och lever här.Du skall älska ditt land så mycket
som det älskar dig.
Och om det slutar älska dig, gå till sjöarna
skogarna, bruksorterna, byarna, förorterna, innerstäderna
eller stenarna och innergårdarna
där du lekte som barn och berätta
att landet måste komma tillbaka till dig,
att det är bråttom nu men att du
är beredd att älska det igen och igen.
Göran Greider