Doften av liljekonvalj en sommarmorgon. Det finns tusentals, troligen miljoner här på kullen. Kanske fanns de här innan skolan ställdes här. Kanske såddes de när de gamla lärarna slängde ut en uttjänt bukett som något litet skolbarn kommit med en morgonen för att visa uppskattning. Utbredningen tyder på det senare.
Jag ser den lilla kristallvasen framför mig som morsan brukade ta in liljekonvaljer till och sätta dom i. Kanske var det bara vanligt glas förresten. Kristall fanns det väl inte så mycket hos oss. Men där stod de i alla fall och doftade försommar. Doftminnen är tydligen ett av de starkaste minnesgrupperna vi har. Man dras tillbaks. Ser rörliga bilder. Känner dofterna. Hör ljuden.
Men nu här på morgonen är det såklart magiskt. Natten har varit kall så doften har inte kulminerat. Det gör den senare på dan. Jag är såklart ut och doftar och sniffar och hummar en sväng senare på dan. Uppskattar.
Skolavslutningsblommor.
Hänga tvätt ute hör också till sommaren. En ljuvlighet i sig. Aldrig doftar ett lakan så gott som om det hängt ute i sommaren och torkat. Det är liksom en ära att få lägga sin trötta kropp på ett sådant lakan.
Fast myggfönster har inte fått komma i ännu. Det brukar krävas nära tio grader på natten för att det skall bli riktigt behagligt att sova med öppet fönster. Men sen, så fort man är där, varje natt öppet när det går.
Jag sover närmast fönstret. Det betyder att gardinerna ofta ljuvligt fladdrar över mig som om de bjöd på dansföreställning. Fåglarna står för musiken. Vinden för massagen. Nog måste man ligga kvar en extra stund i sängen och bara njuta en sådan morgon.
Idag kämpar man för att förstå att det faktiskt är onsdag. Det kommer att krävas en hel del extra hjärnesurser för att hålla reda på det. Allt inom en säger, ja skriker, att det ÄR “måndag“. Men onsdag alltså. Veckan är nästan slut.
Usch!
Världens snällaste människa skulle fyllt år idag, om han levat. Backa-Jan. Men det gör han nu inte. Glömmer honom gör jag aldrig. När jag häller upp min kopp kaffe vid lunchtid skall jag höja koppen upp mot himlarna och ta en klunk av kaffet när det är som hetast, till hans ära. Han som kunde hälla i sig en kopp kokhett kaffe och se botten innan andra ens börjat tänka på att sippa på det. Grattis på dig gubbe var du nu befinner dig. Hoppas det finns gott om starkt, hett kaffe med mjölk där du är.
Men allt som allt, den enda slutsats jag själv kan dra här på kullen denna morgon är att det ändå är en ynnest att få leva. De som går före manar ju också på den där känslan. Ja rent om talar till oss och säger oss att älska livet som den gåva det är. I smått finns det stora. Egentligen är väl det den ena viktiga lärdom man måste ta till sig.