En ny morgon. Hänslan är “HURRA“. Som nästan alla morgonar. Det enda som är synd är att det är tiorsdag och inte måndag. Men man kan inte få allt. Det vet jag ju.
Så jag går ner till kontoret. Gokänslan finns där i magen. Jag vill gå ner hit. Här vill jag vara. Det är väldigt få gånger som den känslan inte finns där i stora magen. Ändå är det jag gör 90% rent (tråkigt) arbete. Som för de flesta andra. Men en del av de där andra tio procenten innehåller det lustfyllda. Platsen man drömmer om att befinna sig på. Sicken ynnest liksom. HURRA igen.
Fast tror man på jämnvikten så behövs också motsatserna. Livet är inte bara lycka, men man bör åtminstone tillåta sig att njuta av de stunder när man känner glädje och lycka. Ja och inte klaga så förbannat under de andra eftersom det nu är som det är med att leva.
Många tror att det är framgång som gör människor till mästare. Men så är det såklart inte. Det är tvärtom. Det är alla misslyckanden och misstag som skapar en mästare. De där tiotusen timmarna man pratar om för att verkligen bemästra något använder man inte till framgång, Nope, det är tusentals misstag som görs under den där tiden. Misstag som sakta förbättrar och förbättrar dina förmågor ett steg i taget.
Tänk bara på en idrottsman. Hen kan såklart ha talang. Men mest av allt är det alla misstag som bär fram hen till de icke misstag som skapar och definierar den framgångsrike idrottsmannen. Ingen pluppar ut ur livmodern och är färdig. Ingen supergitarist. Ingen supersångare. Ingen chackmästare. INGEN! Det krävs misstag. Jobb kallas det att ta sig över och igenom dem. Testa med att börja lära dig ett nytt språk. Nog fan behövs det några misstag allt för att bemästra det nya språket. Inte ens de som föds in i det kan det från början. Det skulle jag kunna hålla kurser om för Moderater och Sverigedemokrater. Det Svenska samhällets soptunnor.
Ute, definitivt sommarkänslor idag. Sol. Sol. Sol. Inte jättevarmt kanske. Vi får vänta några dagar till på värmen. Men den härliga sommaren är faktiskt här. Som man längtat. Ljuvligt.
Fast undertecknad sitter alltså inne. Drar för persienner. Så att gubben kan läsa och se det som står på skärmarna. Så att han kan trycka på de där tangenterna. Ja och så raljerar jag om de som går på nationaldagsfirande häromdagen. Snacka om att kasta sten i glashus. Allt man kan göra borde såklart vara (mycket) bättre än att sitta inne under en vacker sommardag och trycka på tangenter och koncentrerat stirra på en lysande skärm. Såklart är det så. Ingen ursäkt gives heller. Man har bara ett val. Fast hge mig i alla fall en poäng för förmågan att se mig själv också från andra positioner än inifrån mitt eget huvud. Att se den ocoole gubben. Tro inte ens för en sekund att han där inne i huvudet ser undertecknad som en ocool gubbe. Icke! Jag är både snygg, smart och intelligent. Ur det perspektivet. Lovar. Synd att det bara är jag som ser det så.
Fast jag kan inte kasta bort en fullständigt bra dag på att sitta här och PO-svamla saker som ingen eller få läser. Jag har alltså fått för mig att jag har ett uppdrag. Don Quijote och jag. Han hade en väpnare med sig. Det har nu inte jag. Men skit samma. Utfallet är detsamma. Och tänk, alla minns Don Quijote och hans väpnare, de som skrattade är alla bortglömda.