En dag sätter jag mig kanske ner och börjar räkna löven på lönnen. Den växer till sig lite för varje år. Många är dom löven numera…
Lönnen är bortrövad utan tillåtelse från någon längs vägen från Sörmland för länge sedan. Då liten och späd och ovetandes om Hälsingska vintrar. Men i och med att åren gått har den blivit större och större, fått fler blad och mer rötter och verkar ha bestämt nu sig för att här på kullen i Hälsingland skall jag stanna och leva mitt liv. Lite som vi andra som bor här också alltså.
Jodå vi har en till lönn. Tysklönnen. Den kan döda en häst sägs det. Är tydligen giftig för hästar. Invasiv. Men ändå, lika kär den. Får stå kvar eftersom den stod här när vi kom hit en dag när solen sken.
Och ja ännu en finns det. Vid tvättställningen. Den som varit mer tveksam om det här kan vara en kulle värd att bo på. Stulen den med. Kidnappad. Men som nu också verkar ha bestämt sig för att Hälsingland är dess hem. Om än lite motvilligt, det skall tilläggas.
Ja och tänker man på det så finns ännu en… och ännu en… och…
Fast den stora lönnen. Ja den ger skugga om sommaren. Det är under den det grillade ätes och det kalla drickes. Ett träd att längta efter under kalla vinterkvällar alltså. En kärlekshistoria. Med många löv och stor törst.
Fast nästa gång vi far ner till Sörmland får jag nog ta med ett par granar och plantera där nere för att jämna ut och skulden reglera. Den är fri den som är utan skuld. Det var en Sörmlänning som myntade det också. Fast stulet såklart. Dock inte mindre sant för den skull.
Liksom.