Sommarmorgon. Edens lustgård. Måste väl vara såhär. Läser nämligen Knausgård. Änglar och lustgård och religion och vetenskap och historia. Fast det här nu på morgonen är på riktigt. Jag hänger en matta. Nej två. De som varit tvättade också innan. Har använts till vinterfrusna rutor på bilen. Men blivit kvar i tvättstugan. Men alltså blivit tvättade igen. Borde väl vara rena nu då. Skall stuva undan någonstans. Inte hitta igen när de behövs till vintern.
Slår på tekokaren. Tar en vattenkanna och fyller några törstande där ute. Allt nyplanterat ser ut sådär som man gör när man kommit från frisören. Men det brukar ordna sig. På samma sätt som nyfriserat också tar den vägen.
Men det är helt klart något magiskt över en sådan här morgon. På något underligt sätt tar de mig alltid tillbaks Leicester i England. Bil på väg till jobbet. Alla morgnar, en hel sommar var såhär. En radio som står på med väder, trafik och senaste nytt prat. Skall det inte regna jämt i England? Ja precis som när man var barn förresten. Kanske var man bara lycklig där. Solen lyser på de lyckliga. Lustgårdarna finns väl inom oss.
Tekokaren har skramlat färdigt. Plastschabraket. Men den värmer vatten. Alldeles utmärkt. Stänger av sig själv också. Bra så. Jag häller upp i den aubergine färgade muggen som det oftast dricks te ur. Earl grey för freden. Går inte att tröttna på. Man borde haft ett skvätt whisky i en sådan här morgon. Bara för att man kan liksom.
Men relativt obruten vecka föröver. Måndagar är ett under. Hur kan de ha så dåligt ryckte? Möjligheternas dag. Om man inte känner så är det dags att göra något nytt. Jobbigt? Såklart det är så. Men man är ansvarig för sitt liv alldeles själv.
Serru…
Om nu någon varit intresserad av vad jag skall göra idag så kanske jag skulle försökt förklara det här. Men ingen är intresserad. Någon kanske kan fråga på ren artighet. Men om jag då svarar ser jag ju att man inte lyssnar. JAg eller att det går dem helt förbi. De har stängts av långt innan jag hunnit till första komma och punkt. Fel på sändaren såklart. Tittar folk på Bonde söker fru får man försöka förklara saker på den nivån.
Människor är som sötsur sås för mig. Man gillar och man gillar inte. Det är för svårt med allt det där spelandet och inte-vara-sig-själv-lekandet som pågår. I alla fall för en sådan som mig. Finns det en enda människa som man riktigt, riktigt, riktigt kan lita på. Nope. Ingen befinner sig på en sådan plats. Du kan som mest hoppas när det gäller andra människor. Veta kan man aldrig. Jag har alltid dragit mig undan. Beskådat – fascinerat det skall erkännas – alltsammans på (ganska) tryggt avstånd.
Nu skall jag ta mig igenom nattens mail. Sen får dagen och veckan börja. Finns inget att klaga på alltså och livet är gott.