Morgon igen och det är lika tyst som när jag gick upp till Knausgård i natt. Ovanligt. Man brukar i alla fall höra bilarna nerifrån vägen. Men inte idag. Inte ens fågelsång hörs. Kanske är det bara jag kvar i världen…
Tisdag. Nästan lika bra dag som en måndag. Oftast är man redan på spåret på en tisdag. Behöver bara köra vidare dit spåren leder en. Men gårdagen var en småsaksdag. Småkakor. Det var inte lönt att hoppa upp på spåret. Alltså måste det göras idag. För framtida segrar.
Härligt melankolisk känner jag mig. Det bådar gott. Min kreativitet stimuleras av det tillståndet. Och hur absurt det kan låta så är det i det tillståndet jag mår som bäst. Är väl vad man kallar en “surpuppa” alltså. Fast, behöver såklart bara köra lite Metallica för att börja le. Enkel på det viset. Också.
T, min vän från förr, blir farfar för andra gången. Då är han väl morfar några gånger om också tror jag. Stolt är han. Skickar bild på underverket. Bäbis konstaterar jag. Dom ser ändå alla rätt lika ut. Har mycket skit men också glädje att ta sig igenom. Blir liksom trött bara av att tänka på alla “första gången” en nyfödd (nervöst) har att ta sig igenom. Fast liv. En gåva. Jag minns farsan när han höll vår förste son när vi kom hem från BB. Nog mjuknade han där allt. Klarade inte av att spela tuff längre. Det eviga livet finns väl där i barnbarnen. Far och morföräldrar känner det eftersom de börjar ana sitt eget slut och är dumma i huvudet såklart om de inte har vett att omfamna den insikten.
Någon jordbävning ser jag inte framför mig idag. Ändå var det väl just en sådan här dag som jag fick vara med om en. En jävla smäll var det. Ändå var det många som inte märket ett skit. VA? stod de där med gapande munnar. Men vi var princip i epicentrum. Vågrörelserna kom längre bort. Gävle osv.
Men jag väntar mig ingen upprepning idag alltså. Med timmerstomme borde vi dessutom klara en hel del skakande. Eller inte. Man vet aldrig förrän slutsats och faktum är levererat.
Med alla fönster och dörrar öppna kör jag igång den här dagen. Ja det är ju såklart lite drygt en timme sedan det skedde. Men ändå. Här börjar det. Upp på spåret bröder och systrar. Solglasögon och solhatt, med shorts på tork.
Det är gott att leva!