Bollnäs. Hämta ut. Hem-osten. Den som skall vara till potatisen och fusk-sillen. Träffar först en gammal arbetskamrat. Sen när K skall till polisen träffar vi en till. Nope K skall inte haffas. Hon skall bara identifiera sig. Kunna det. Får varken egen cell eller fotboja. Bara kort med bild på sig själv. Giltigt i fem år. Finns därmed. En av existentialismens stora frågor löst åtminstone där.
Fast nu var det om de två arbetskamraterna jag träffade som detta inlägg skall handla om. Kan f.ö. meddela att det tar en stor kaffe och en resa hem till Los innan jag kommer på vad arbetskamrat 2 heter. Gammelhjärna. Inte ett namn man plockar upp ur oordningen varje dag nämligen. Var nog nästan tjugo år sedan sist. Men jag, glad att jag kommer på. Bevisar lite liv i hjärnbarken. Namn är min största akilleshäl.
Men gamla arbetskamrater alltså. Dom tjänar stora pengar. Oftast. Är chefer. Ja ni fattar. Och där står jag. En gratisprogrammerare. En gratiselektrokinfnulare med firma. Förr har det verkligen känts som alla de där man träffar har lyckats och jag inte. Men sen någonstans i tiden vände det. Numera får de tycka vad de vill om mitt. Ja och sin egen storhet också. Jag tycker vad jag tycke rom mitt i alla fall. Alltså tycker om det jag gör. Har gokänslan i magen varje dag jag kliver in på kontoret. Har friheten. Är inte bättre än dom på en enda punk. Sämre. Men mår gott och bra ändå. Jag har nått punkten “det räcker”. Diagnos på det kanske?
Fast roligt är det alltid att träffa folk man jobbat med. Att få höra åt vilket håll deras liv går. Att se dom bli äldre. Lite ihoptrasslade har man varit i tidsväven. Går inte att komma ifrån det gemensamma. Man behöve rinte ens tycka lite bra om varandra. Det finns där ändå. Gemensamma minnen men olika perspektiv.
Jodå, ost hittades också. Hälsade till och med på korna som producerat mjölken till den. Såg dock inte de getter som bidragit med en del. Ja sen skall det mer till för att fylla ett midsommarbord. Mer oss, Grädde. Jordgubbar. Några öl. Gott bröd. Butterkaka. Frukt. Gottigheter.
Att i Bollnäs få maten serverad av en robot är något man väntar sig i New York, London, Tokyo. Jodå sushin levererades faktiskt av Bellabot som gjorde ett alldeles utmärkt jobb. Glad är jag att man får uppleva lite av det som hör framtiden till innan man dör. Är rätt säker på att vi kommer att se mycket av detta de närmaste åren. Man blir lite avundsjuk på alla som får ta del av möjligheterna. Disken plockades dock upp av en man som jag tror var en riktig människa. Men vad vet man?
Fast hemma nu. Väntar på 16:57. Darrar av förväntan.