Lunchmusik. Färila. Två gitarrer. Ja och två gitarrer är två gitarrer. Slutar liksom där. Dylan. Lite annat. Det vanliga. Man klarar en halvtimme men är glad att det inte kommer fler ensamma eller kombinerade gitarrer. Det blir rätt likartat. Jag saknar rytmen som får blodet att pumpa.
Föredrar de egna låtarna. Hellre det. Inte mina alltså. Deras. Men alla andra vill ha covers. OK. ALLA andra vinner. Jag kryper tillbaks in i mitt gryt.
Det värsta med alltsammans är att jag inte vet vilka dom är som spelar. Hmmmm… Tycker jag känner igen båda. Försöker att identifiera men information saknas om den saken. Så två okända män med gitarr. Det är det man vet. OK!??
Nittioåtta procent av publiken är gråhåriga. En procent till har färgat hår. Säger det om den nya tiden? Ja kanske. Kanske inte.
Konstaterar att Färila kyrka är i alla fall tämligen ful på insidan trotts sin pampiga utsida. Första gången jag är in där nämligen. Gud skäms på ett gammalt moln över Föne.
Lunchtillvaro.
Men handlar man lite mat innan man åker hem så är det här inte dåligt spenderad tid. Inte alls. En annan gång en annan sång.