Semestern är slut, finito, över. Här och nu. Kvarstår gör såklart frågan om man som pensionär kan ha semester. Troligen inte. Men låt oss kalla det en “extra avslappnande månad” då istället. För att slippa de där funderingarna. För avslappnad är jag här och nu vid tre tiden på söndagen, nu när mina oxdragarveckor startar och försvinner där bortåt fjärran någonstans. Nästa längre ledighet inträffar i juletid med snö och is och kalla vindar. Tål att tänka på. Känna in. Göra sig redo inför. Lägga sommarens ljuvlighet på minnet och minnas den.
Fast jag älskar “de icke extra avslappnande” veckorna som pensionär också. Nu när jag kan låtsas att jag jobbar. Göra mina storverk. De som bara jag uppskattar och njuter av som solitären den jag är.
Men gott så serru. Här åtminstone. Mer utvilad än jag känner mig nu kan man antagligen inte bli. Jag känner definitivt att jag gjort förbättringar på vilofronten. Att jag också kan ge mig hän också i vila. “Bravo Åke” säger han som sitter på vänster axel, lite försynt. “SLÖTT” skriker han på höger, störande högt. Jag lyssnar inte på någon av dem. Bara på min egen inre röst som går i tonarten “OK”.
Fast “jobb” härifrån. Komponenter har blivit levererade. Projekt står och väntar. Och nog pirrar det ändå till lite inom mig när jag tänker på det där. Javisst, det är mest jobb. En massa problem. Men också några (vanligtvis korta) stunder av ren glädje. För en sådan som mig räcker det alldeles förträffligt.
Musik har det inte blivit så mycket av som jag hoppats. Varken avlyssnad eller tillverkad. Men förhoppningsvis skall jag kunna lura till mig några timmar till under hösten i studion och kanske finns det fortfarande någon spelning som man kan bevista. Allt det där är som det är. Inte viktigt. It comes as it comes.
Fast nu skall jag koncentrera mig på +3000 mail i inkorgen. Dags att rensa. Tillräckligt få ändå för att hinna med lite annat också innan det är dags för bok och sömn.
Nu kör vi!