Gud tror jag bara på när det går åt helvete. Då faller jag på knä, knäpper händerna, böjer huvudet och ber (innerligt) om nåd. Ja om en lösning också kanske. Om jag tror det finns någon sådan. Lite lämpligt sådär. Knäppta händer på amerikansk vis före matintag, kvällsbön och sådant går mig helt förbi. Alla dagar. Även när man befinner sig på den lägsta punkten.
Kanske tycker “den enda” Guden att det där räcker. För löser sig, ja det gör det alltid när det gått åt helvete. Hittills i alla fall, det måste tilläggas. Har såklart tänkt att det kan ju eventuellt lösa sig utan inblandning av någon högre makt också såklart. Tänker man då, när det löst sig. Rent av troligen. Men vem vågar chansa?
I det vanliga livet, när dagar bara går, då kallar jag allt i form av högre makter för “han/hon/det/Gud“. Någon slags gudomlighet som är i allt. Som är universum. Som kan skönjas sig i matematiken och fysikens formler. Guds språk. Men ingenting man kan önska sig en ny Porsche av, eller som levererar miljoner på kontor i utbyte mot lite bön, sång, och tacksägelse eller rent av fruktan för överhögheten. Nope, evigt liv ter sig inte ens det som något att sukta efter. Inte efter de premisser som gives enligt skrifter och andra föreställningar som förekommer i alla fall.
Den där bra dagarnas han/hon/det/gud har inte tid med enskilda individer. Lyssnar inte. Ger inte befallningar till dem (oss). Nope. Bra dagars han/hon/det/gud har fullt upp med att hålla universum snurrande i all sin egen komplexa uppbyggnad som är själva gudomen. Där finns bara vila under den femtosekund som existerar innan big bang och “arbetsdagen” för han/hon/det/gud börjar på nytt.
Problemet med den här bra dagarnas gud är att det inte görs skillnad på en mördare och den gode snubben på våning ett. Ja till och med Putin är en reko kille för de bra dagarnas gud. För även om den stygge pojken sparkar sönder myrstacken strax innan vintern och tusentals myror dör, eller om piloten släpper klusterbomber över flyktingarna i öknen så betyder allt det där så jävla lite i set stora perspektivet. Inga straff utdelas till någon av dem. Det finns hur mycket liv som helst. Bara livet självt har ett värde. Inte i hur det manifesteras eller i vem. Evigt liv till alla. Hur mycket förlåtelse som helst finns. Kör på bara. Till och med om man själv drabbas av “ondskan” det där som stör våra planer.
Jag antar att någon gång tänkte att sådär kan vi ju inte ha det. Började hitta på historier. Det skapades en massa heliga böcker. Regler. Mer regler. Ja några till på det. Man skulle börja böja huvudet inför den allsmäktige. Frukta guden och straffet. Eller ibland frukta gänget av allsmäktiga. Inte alla religioner har EN gud, den enda guden. Det blev så jävla svårt alltsammans. Mycket att hålla reda på. I alla fall för ocoola gubbar.
Så kommer en yngling fram och fråga om man tror på Gud. “Nej” är det självklara svaret. Fast utom under de dåliga dagarna då såklart. Då kan “han” vara bra att plocka fram en stund.