Alltså, andra riktiga arbetsdagen. Ingen jättesuccé. En massa musiker ramlar in och stör. Sådana har ingen som helst förståelse för att gamla ocoola gubbar behöver jobba. När jag kört dem på porten är det en journalist som skall underhållas och efter hen behöver katten lite uppmärksamhet. Det är inte lätt att vara ocool gubbe i tider som dessa inte.
Men man får såklart skylla sig själv.
Som alltid.
Egentligen försöker jag alltså hitta tråden jag lämnade lös och ledig för sisådär fyra veckor sedan. Den som nu slitit sig där den då låg tryggt och stadigt på sin plattform. Fast känner ingen större oro. Det får ta den tid det tar. Till slut får jag tag på den. Som alltid.
Annars händer inte mycket här idag. Några tvättmaskiner skall tömmas och tvätt hängas. Det är väl allt. Inte ens post kommer det denna dag. Den nya tiden har slagit till där med. Men ute faller postapokalyptiskt regn i ett försök till tröst. Men ändå ingen ide att vandra tre varv kring huset heller således. Då blir man blöt. I min ålder vill man bli det så sällan som det går. En del av förfallet och känslighetens spökerier.
Det är skolbarnens tid det här. De samlas i centralorterna och träffas igen efter sommaren. Lek och ung kärlek och en och annan uppeldad skola (av misstag) följer i samlingarnas spår. De onda magarnas tid också såklart. För barnen som inte hör till. Dem vi alla borde rädda för att vi lever i en värld som borde vara bättre och fri från barn med onda magar eftersom olika ändå är bäst. Men tiden är deras. Innan allvaret tar tag och leder in i likformarmaskineriet.
Nästa höjdpunkt i en ocool gubbes liv är väl själva frånfället. Är väl inte värre än sista skolavslutningen, lumpen, universitetet, etc. Allt det där ledde in i det okända. Förgicks av viss nervositet. Men man klarade av det. Man är alltså van och vet att saker blir som dom blir. Dessutom har man ju både kamrater och annat folk som redan hanterat den där sista showen och gjort det bra. Ja det finns väl inte en enda en egentligen som inte gjort bra ifrån sig i det fallet. Alla har lyckats så varför skulle man själv misslyckas som den förste… nåja andre… han, Jesus misslyckades ju å det grövsta. Det är alltid någon. Undrar gör jag om han hade ont i magen.
Kanske.
Kanske inte.