Det är förkylt på kullen. Fast en viss glädje över det ändå eftersom den stora tröttheten kom före och orsak till den nu alltså hittats. Alltså har helg och dagar före den tillbringats i ett slags vegeterande tillstånd. Fast idag då nedgången till kontor men fortfarande som en aningen mosig gubbe.
Fast det där är ingenting lite godis, film, bok och sömn inte kan kurera. Mot småkrämporna är hur som helst vila den bästa medicinen. Kemi får man ta till om det blir värre. I alla fall kemi med högre verkningsgrad än Alvedon och liknande. Fast whisky är såklart tillåtet som snuttefilt när som helst utom när man skall köra bil.
Utanför huset dryper världen av fukt. Vandrar ut en kortis för att öppna i växthuset och blir genast genomsur om fötterna. Delvis beror de blöta fötterna på gräsets längd. Inte lätt att hitta tillfällen att köra vrålande gräsklippare på när regnet öser ner den mesta av tiden. Men den här veckan kanske några öppningar kan finnas. Då får man alltså släppa allt och köra gräsklippare fort av bara helvete. Ja i alla fall om man är pensionär och kan det.
Västhuset förresten. Jäklar vad det växer. Tomater och gurkor vill ta sig upp och ut genom taket i år. Gurkorna växer så det knakar. Äter gurka till frukost, lunch och middag och några gånger däremellan. Hinner ändå inte äta upp allt. Sämre är det med tomatmognad. Segt i år också. Vill kanske ha sol. Pumpor, chilli, paprika, meloner kämpar på dom med.
Lite lurad känner man sig ändå på den här sommaren. Även om inledningen var den bästa möjliga. Det behövs några fina veckor om man skall kunna gå in i höst och vinter med lite laddning påfylld i de inre batterierna. Just nu känns det mest som om man är helt urladdad och tom och mottaglig för virus, bakterier och depressioner. Man kan tro och tro och tro på sommaren hur mycket som helst. Fast när skolorna börjar brukar finvädret komma. Hoppet står alltså till skolstarten. Fast synd om ungarna såklart. Borde ju få sol.
Vädret har också gjort att den gamla damens fina skörd av röda bär har blivit i det närmast ignorerad. Hon är gammal och knotig och påverkad av vind och väder men vackra goda söta körsbär levererar hon med den gamles säkerhet varje år. Men att stå där och äta körsbär regnet blir liksom inte av. Man vill ha dom solvarma helst. Solvarmt sött, rött, körsbär infört i munnen. Tugga lätt. Slurpa till. Låt munnen uppfyllas av sommarsmaken. Spotta ut kärnan. Upprepa +30 ggr. eller så. Lämna upplyft och tacksam. Återupprepa vid behov.
Fast skatorna gillar också körsbär. Varsågod gäller i det fallet varje år. Vi delar. Alltid.
Sommaren har i stor också saknat koltrastsång. Vi har haft en enda som har suttit och utfört sina konserter ganska långt från huset. Man har fått anstränga sig för att höra. sången Lite synd såklart eftersom jag värdesätter den där sången mer än allt annat. Men man kan inte få allt. Det vet jag ju. Jag har dessutom fått min del under åren. Man får hoppas på nästa år. Eller nöja sig med det man fick. Mer och mer och mer är ingen självklarhet. Aldrig så.
Som varje år tyst på kullen nu. Ännu mer i år när alla insekter också verkar ha försvunnit. Inte ens från getingbona hör man något surrande. Möjligen ligger de i dvala. Återkommer när vädret blir bättre. Men dom är ju föda för fåglar och andra insekter också så man undrar hur det går för dem utan en surrande värld.
I fredags fick vi bekanta oss med tre ursöta rävungar. Herregud vad fina dom är. Fick också en fin lektion i människans psyke. Det här var efter en ganska frekvent trafikerad väg och jag tror alla bilar blinkade och varnade och saktade ner. Människor i allmänhet är inga monster. Det finns alltså hopp. Ja och stort hjärta.
Nu skall jag äta en banan. För freden. Sen skall vi se om inte lite kod kan skapas också på den här sidan av semestern. Varför inte liksom?