Fortsatt segt. Alvedon hjälper lite. Glass lite mer. Men så mycket blir det ändå inte gjort. Men i alla fall lite. Men man nöjer sig icke med endast det. Helvetet. Det måste vara det här. Halvsjuka. Att må tillräckligt bra för att orka bry sig – och irritera sig – över att inte orka göra så mycket. Möjligen är det den där “pensionären” som har hunnit ikapp mig. Kämpar emot men borde kanske bara åka med. Omfamna förfallet.
Ute. Det vill liksom inte bli riktigt fint väder. Droppar faller med jämna mellanrum. Dock inte lika mycket som tidigare. Alltid något tänker man. Särskilt de stunder de inte faller. Tydligen har varje droppe, liksom sandkornen i varje öken och på varje strand, ett namn. Bra att veta.
Men man skall väl inte klaga. Det är som det är. Med det mesta är det så faktiskt. OK är ett normaltillstånd.
Någon skänker bort en båt. Skrov i skapligt skick. Behöver ny överbyggnad. Punkterad vagn medföljer. Men den skall tydligen hålla luften i däcken någon mil. Det suger till en stund. Men sen samlar jag mig. Bör nog minska antalet projekt istället för att öka antalet. “Bör” är förresten inte ordet här. “Måste” är ett bättre valt ord i sammanhanget. Det är dags att skeppa iväg det mesta av det där bra-att-ha som ligger och skräpar här i hus och lada. Döstäda lite. Åtminstone börja. Vräka iväg. Glömma.
Tanken att släppa hårdvara har slagit mig på senare tid. Nej, inte släppa att konstruera den. Det klarar jag inte. Men att tillverka och sälja. Det är för krångligt numera. Nackdelen är såklart att det ändå är en liten inkomstkälla som kan växa. Jag blir helt beroende av sponsring i så fall. Men också mer fokuserad på mjukvara vilket är positivt. Så jag har sagt till mig själv att jag skall fundera på det en vecka. Velar lika mycket fram och tillbaks efter en vecka. Upp och ner och fram och tillbaks går tankarna och jag säger åt mig att vänta en vecka till. Fast “kul” borde kunna vara ledordet nu i min ålder. Försörjningen är ju ändå tryggad livet ut härifrån. Kanske skulle man till och med avveckla firman. Fast den känns som den är hela ens identitet. Får nog fundera på det där en vecka till… Hur om helst är det ett flerårsprojekt.
Att ta sådana där livsvalsbeslut är aldrig speciellt lätt. Dom måste liksom få gro ordentligt inom en innan man hoppar. När man väl hoppar är det såklart för sent att ändra sig såklart. I alla fall om man inte är huvudpersonen i en tecknad film. Och det är jag ganska säker på att i alla fall jag inte är. Har några kompisar dock som kanske platsar i den rollen. Men funderar hur som helst innan varje hopp. Är dessutom rätt feg.
Mitt första riktiga livsvalsbeslut var nog när jag gav upp drömmen om att “bli rockstjärna“. JO, JO, JOOOOO!!!! det där låter ju hur löjligt som helst idag. Men var inte det i tjugoårsåldern. Man trodde på det där. Att släppa det och bestämma sig för att plugga var modigt. Det kan jag tycka idag. Att senare sälja gitarrer och förstärkare och köpa en TV var mer som att sätta dit den där punkten. Nu har man hoppat punkten.
Sen har man väl tagit andra viktiga beslut. Det svåraste var nog att bryta mitt liv som företagare och bli lärare. Då handlade det om familj och att överleva. Så ett enkla val egentligen. Ansvar liksom. Men det var en resa in i det okända och det var att ge upp allt jag drömt om och det som var jag då också. Jag satt flera timmar en eftermiddag på en bergsknalle vid ett stup här bakom oss på berget (kallas “vändpunkten” den platsen numera just därför) och bestämde mig där för hur det fick bli och gick sen hem och sökte några lärarjobb. De jag alltså fick och så blev det bara. Trivdes utmärkt med det. Så fungerar det ju (nästan) alltid. Ja gör det inte det går det ofta att ta tag i en utstickande gren på vägen ner och svinga sig iväg åt något annat håll.
Jag hävdar nog bestämt att vad och vilka beslut man än tar så blir livet bättre när man beträder en ny väg. Det är det där att INTE ta besluten som är faran. Att stanna kvar i nere i geggan. Sitta fast. Inte ta sig någonstans.
Fast det där är ju så självklart att det vet väl alla såklart.
Att tycka det är gott att leva handlar väl ändå mest om en sinnesstämning och en inställning till att leva. Något man kan bestämma sig för. Bara så där super-enkelt. Liksom.