Som en raket flög den iväg och hamnade i tunnan under honom, skitkorven som han precis tryckte ur sig där på torrdasset. Lite för hård var den för att det skulle vara en sådan där befriande uttryckning, ringmuskeln sved betänkligt efter utpressningen – den som inte hade varit helt enkel – men ändå var det skönt att bli av med skiten, om nu uttrycket tillåts.
– “Men stopp, stopp, stopp. Hej förresten, det här är din gamla Svensk[a]lärare. Ingen, INGEN!, berättelse kan börja på det där viset. Det måste du väl ändå förstå. Gör genast om!”
– “Men det är ju precis sådär min inre röst låter. Dom säger ju det Mankel och Nesser, och alla dom andra stora författarna med för den delen, att vill man skriva så är det den inre rösten man skall försöka plocka fram och sen hålla…”
– “Bah. ‘BAaaah’ Bah igen. Jag har inte tid att tjafsa med dig din klåpare. Du lyssnar ju aldrig. Skriv som du vill då… Stava som du vill också förresten, men ta i alla fall en kurs i kommatering din vrånga… ja… IDIOT! Och så heter det “de” och inte “dom” när man skriver text din förbaskade värdelösa gamla elevusling.”
Ja, ja suck, den här mannen, den som den här berättlesen handlar om alltså, han jag nu försöker berättar om, han satt där i godan ro efter uträttat värv på det där dasset i alla fall. Den gröna av ålder flagnande dörren hade han lämnat öppen. Han brukade göra det, sitta där och se ut över havet. Nu var det det där med havet en liten överdrift, för man såg egentligen inte mer än en strimma vatten långt, långt borta där mellan träden. Ja, kanske var det inte direkt havet heller om man skulle vara helt ärlig. Men Lössnan. Hans lilla sjö liksom. Lagom stor och definitivt badbar. Skulle duga att dränka sig i också om man kom på sådana dystra tankar. Men ännu hade han inte kommit dit. Höll sig på land och vid liv. Satt här på det tredje vuxenhålet på ett torrdass för fyra – varav ett barnhål – mitt i sommaren. Ett dass med hål som alla blivit lent polerade, släta och sittsköna efter att allehanda rumpor av olika storlek och hårdhet suttit här och gnussat genom åren. Både rika och fattiga hade tryckt ur sig både det ena och det andra genom de här öppningarna, men framförallt alltså gnussat lite på den där rumpan så att de som finaste sandpapper polerat sitthålet en liten bit i taget, för att till slut nå skithålens absoluta fulländning. Samarbete kallades det visst. Socialistiska grundprinciper. Det var sannolikt också därför det till slut blivit så gott för själen att sitta här. Moderata skithål var nog inget vidare att sitta på helt enkelt. Det har konstaterats sen gammalt.
Oskar någonting – kung – satt uppsatt med vita lite rostiga häftstift där på väggen bredvid det lilla fluglortiga fönstret. Kan det ha varit den andre? Han kunde inte avgöra säkert. Men gammal kung. Bestämt blickade han nu i alla fall ner på honom, iklädd alla sina ordnar och intryckt i finaste välstrukna uniformen. En kunglighet passar märkligt bra i den här miljön. Konstigt… Var kom seden att sätta upp kungen och kungafamiljen på dasset ifrån egentligen? Kunde man ana en liten folklig protest mot överheten i det där? Att ingen hade kommit på att sälja tryckta bilder på stora män och kvinnor av idag att användas i landets badrum och toaletter. Hade säkert blivit en storsäljare på IKEA. Politiker och kungligheter. Man valde någon man hade svårt att bocka för men som man bockat för ändå om man oturligt nog hamnat framför. Men nu idag, för hans del, var tajmingen inte helt rätt såklart. Hans aktiva tid i näringslivet var passerad sedan länge. De brukade inte vara så bra tajmade hans idéer. Förresten var det nog Gustav V som satt där när han tänkte efter. Men kung som kung. Dass som dass.
En koltrast sjöng sådär vackert för honom som bara en koltrast kan sjunga. En ljum sommarbris drog genom träden och fick dem att susa till och liksom ruska på sig av somrig vällust. Kanske förebådande vinden regn, kanske inte, mannen ville inte veta. En blå himmel med små vita molntussar gav inte heller någon ledtråd i den saken. Han önskade att han kunde sitta här och diskutera med Gud. Som Nessers Barbarotti bruka göra. Eller filosifera en stund med Jesus, Muhammed, Buddha, Platon, Kalle Anka eller någon annan av de där mytiska figurerna som anses sitta inne med alla svaren. Nån medmänniska skulle kanske kunna duga också i nödfall. Ha någon vis typ sittande där bredvid sig på grannskithålet som kunde ge svar på en och annnan av de frågor som låg och gnagde hål inne i skallen natt efter natt. Men tystnaden var kompakt från “den ende gudens sida”. Jesus och dom övriga verkade inte så sugna på att besvara hans frågor dom heller. Så han fick sitta här själv, uppfylld av sina egna tankar. Sitta här kunde man hur som helst göra tills låren började domna av och inte längre ville vara med. När man inte hade känsel nedanför knäna var det dags att ge sig. Avsluta. Då var man tvungen att börja tänka på att ta sig upp. Släppa fram blodet igen. Men en liten stund till skulle han allt kunna sitta här.
Hade han haft en pågående konversation med han/hon/det/gud eller med någon av de stora tänkarna så hade han tackat för den där koltrastsången och för den där brisen och för de sommarlätta molnen som i maklig takt drog fram på en blå himmel och allt det andra förbannat underbara här i en Hälsingsk sommardag. Rumppolerade, lena skithushål, som det var så skönt att sitta på en stund i sommaren, skulle han inte glömma att tacka för heller. Men nu var det som det var och det fick räcka med en tanke. Pengar hade han inte många, men det här hade han och han hade fått förmågan att uppskatta stunder som den här. Det var viktigaste ändå. Men att uppskatta de små storheterna i livet har ju alla vett till såklart. Något lär man sig nu ändå av att leva.
Men var sak har sin tid. En öl, en iskall nubbe och en bit sill till egenodlad nyupptagen färskpotatis. Det var det som väntade. Snart framdukat på det vita bordet med blommig duk som stod där i den överblommad syrenberså. Han rev av en bit av tidningen och torkade sig, tyckte bäst om Svenska dagbladets ledarsidor för det ändamålet. Men det kunde duga med vilken tiding och sida som helst egentligen, även om det tog emot att använda sig av dödsannonserna. Av någon slags respekt för dem som inte längre fick uppleva sådana här dagar lät han ofta dessa sidor åka ner i hålet oanvända. Slöseri såklart, men nu var naturen ändå så vist inrättad att inget gick till spillo ändå. Mull blev det allt ihop till slut när det hamnade där ner i skittunnan. Mull som året efter fick hans ringblommor att bli dom vackraste i hela Hälsingland. Man kunde faktiskt glädjas för mindre, tänkte han när han stängde dörren till sitt faluröda dass och barfota gick upp genom den upptrampade stigen i gräset mot sitt lilla hus, där vid kanten av en av Hälsinglands djupaste och vargrikaste skogar. Det är bra gott att leva.