En hel dag ute. Med sol. Inte ens en skur. Det är man inte van. I alla fall inte under de senaste två månaderna. Skööönt…
Kunde iof vara ännu skönare om man inte varit tvingad (av sig själv) att vandra efter gräsklippare större delen av den soliga dagen. Ingen normal gräsklippare är dimensionerad för tjockleken på gräset efter årets regnssäsong. Men med elstart går det också. Allt går med elstart känns det som. Möjligen skulle man ta in och skärpa knivarna. Ja eller, som den nya tiden påbjuder, köpa nya. Kasta gammalt. Men sådant tar emot för gamla gubbar som jag/mig.
Annars händer absolut inge anbat denna dag. Men ibland kan en sådan dag vara som skickad av han/hon/det/guden. Vilodagar. Tack säger man.
Lillkatten kommer in med det vi tror är en koltrastunge. Lyckas rädda den. Den flyger iväg. Men vissa katter behöver tydligen talas förstånd med. Speciellt de som tror att en fågel är en fågel. Men om inte Fransmännen äter upp den räddade koltrasungen – dom är värre på det viset än katter – så finns det alltså hopp om koltrastsång nästa år. I alla fall är hoppet större än om vi inte lyckats rädda den ur kattens drägglande, hungriga, gap.
Nu lite mat, Fast först en dusch. Sen kanske en whiskypinne. Kanske lite godis. En film. Eller två. Sen är det söndag. Regn.