Just den här tiden pÃ¥ Ã¥ret brukar jag bli Edsbybo. Ja jag flyttade ju därifrÃ¥n som 22-Ã¥ring och har väl aldrig riktigt haft en tanke pÃ¥ att flytta tillbaks men när “byn” är i bandyfinal dÃ¥ är man blÃ¥-röd bÃ¥dde pÃ¥ insidan och utsidan.
Dagens final var otroligt spännande! Att vända 0-3 mot sig till 4-3 är så oerhört att det inte går att fatta. Det gav Edsbyn en välförtjänt SM seger för fjärde året i rad. Ändå är det oerhört synd om Hammarby som så många gånger tagit sig nästan hela vägen men aldrig lyclats nå ända fram. Men just detta att man aldrig ger upp är så härligt och kanske också rätt typiskt för Edsbyn.
Fram till någon gång på 70-talet så bestod Edsbyns näringsliv av ett antal (mestadels trä-) industrier som det gick bra för. Alla dessa företag var privatägda och mycket väl skötta. Aldrig någonsin märktes dåliga tider utåt. Pengar fanns alltid undanlagda för att klara dåliga år. Samma sak var det med förtagens tillväxt. Mig veteligen så skedde dessa nästan uteslutande genom organisk tillväxt. Långsiktigt ägande och försiktighet var honörsord.
Man satsade också på lokala förmågor. Unga lovande personer fick ledningens fulla förtroende och tilläts verka fritt och med full kreativ kraft inom sitt område. Resultatet blev en bygd som levde och frodades. Man sket i att man var liten och okänd och körde sitt race och fick på så sätt till slut också respekt utifrån.
Man ser detta i Edsbyns bandylag ocksÃ¥ tror jag. Hela organisationen med Ulf Järvefledt, Jerker Persson etc som aldrig kommer att ge upp. Som bygger en arena som ingen annan vÃ¥gar fÃ¥ till. Att fÃ¥ alla med sig, att tro pÃ¥ en vision. Härligt att se. Ulf’s släkt var dessutom en mycket viktig kugge i Edsbyns industriella utveckling. Ulfs pappa, Lars-Erik, var nÃ¥got av en mecenat för min far som fick utvecklas till fullo i sitt älskade Träförädlingen. Jag är säker pÃ¥ att han älskade sitt jobb där mer än han älskade oss i familjen. Men jag förstÃ¥r honom för han fick växa fritt i den miljön och hade en fantastisk “trädgÃ¥rdsmästare” i Lars-Erik. Jag känner samma glöd för det som jag sysslar med (fast utan en mecenat tyvärr.. 🙁 ) .
Idag hörs mest positiva röster om “bandykyrkan” i Edsbyn. Men sÃ¥ var det ju inte när det hela började. Precis som när Globen i Stockholm planerades sÃ¥ kraxade olyckskorparna högre än nÃ¥gonsin om olyyckor, skryt coh vad skall nu detta vara bra för. Att vÃ¥ga gÃ¥ vidare och genomföra dett ändÃ¥ är stort.
Jag kan inte lÃ¥ta bli att jämför med Ljusdal där man bara kan tänka sig pengar utifrÃ¥n för att kunna göra nÃ¥got överhuvudtaget. Där kommunen hellre tar företag med lÃ¥gbetalda skitjobb än att kunna tänka sig att satsa pÃ¥ nÃ¥got bestÃ¥ende och lÃ¥ngsiktigt. I Ljusdal kommer man vare sig i Bandyföreningen eller kommunen fatta att det enda sättet till varaktig förrändring är att den görs innifrÃ¥n. Av människorna som själva bor här. Allt handlar i slutänden om enskilda individer med visioner som kan entusiasmera massorna. Förresten Tommy Nilsson: Välkommen till förlorarnas kommun….
Jag är ledsen att jag hackar pÃ¥ Ljusdals kommun för om sanningen skall fram sÃ¥ stod inte Edsbyn sÃ¥ högt i kurs heller när man var i 20-Ã¥rs Ã¥ldern. Men det förekommer sÃ¥ mycket patetiskt i Ljusdal att man inte kan lÃ¥ta bli. Ja visst redovisas framgÃ¥ngar i Ljusdals Posten. Men nästan alltid handlar det om att Ljusdals kopierat det ena eller andra frÃ¥n nÃ¥gon annan kommun eller del av världen. Men kommunalt och näringslivspolitiskt är man jättenöjd om man synns i “posten” för det ger en liten stärna i kanten pÃ¥ dom lokala sammankomsterna. Att Ljusdal sedan inte syns annat än som sist i statistiken utanför kommunen skiter man blankt i.
Grattis Edsbyn!
/Ake