Jag tänker “tisdag” fast det är “onsdag”. Men det är väl inte så noga. Man är pensionär. Det kunde vara lördag också utan att det spelade någon roll. Egentligen. Liksom.
Kämpar mycket med synen just nu. De där grå fonterna som erövrade världen före den förra operationen är tillbaks igen. “Varför i helvete använder alla grå fonter” mumlar jag för mig själv. Nu som då. Fast skillnaden nu är att jag minns hur det var dagen efter operationen när jag kom ner till kontoret. Färger och inte en grå font på vit bakgrund så långt ögat nådde. Ja till och med huset var ommålat gult och fint.
Men det är drygt att försöka se när just behovet av att se är en stor del av arbetsdagen. Läsandet av tidning på morgonen är t.ex. helt borta nu. För jobbigt. Skärmarna fungerar då alltså ändå. Men jag har fått sätta upp fontstorlekar och kontrast men bländas av allt som är ljust. Ja och blir trött. Så trött, eftersom jag får anstränga mig. Lite av ett år till är det här som är halvt bortkastat för att man får stå i kö och stå i kö och stå i kö. Men nästa månad har jag tid. Hoppet står till den tiden. Har man otur innebär det bara mer väntan.
Fast man skall väl vara glad över Svensk sjukvård. Såklart skall man det. Utmärkt för det mesta men tyvärr också släpphänt mot alla dem som skriker högt. Behov borde såklart och självklart styra. Inte röststyrka (och pengar i fickan).
Ja gammal människa och sjukdomar.
Sorry! Det finns inget tråkigare att lyssna på för andra. Jag vet. Förväntar mig inga sympatier. Åtminstone det får du som läsare hålla till min fördel. Min kamp. Ingen annans.
Trotts ovanstående har det varit en rätt bra dag idag. Nu håller iof ögonen på att trilla ur sina fattningar. Men det är fortfarande några timmar kvar tills det är dags för deras vila. Vi kämpar på tillsammans min kropp och jag. Eller jo och ja och visst. Vi är ett och samma. Såklart är vi det. Men kämpa på gäller lik förbannat. En bit till. Ett steg till. En dag till.
Serru!