Dom flesta jag känner bryr sig såklart inte om en solstråle som lyser upp en liten lapp på en anslagstavla. Speciellt inte om den inte är deras. Kanske blir dom nyfiken på det som står på den lilla lappen. Ljusstrålen är ju bara solen, Åtta minuter bort. Den är ju där varje dag. Man kan ju se den imorgon också. För vanlig för att väcka genuint intresse.
På lappen står det “Ha en bra dag. Jag Älskar dig!” med utropstecken och allt. Blå. PostIt kopia. Fastnålad på anslagstavlan med ett häftstift som levt sitt liv hos gamla tanter i Täby. Sitter där bredvid en bild på henne som skrev den. Hon är vacker då som nu.
En död katt – som dock levde och var älskad när bilden togs – sitter en bit nedanför. Ett löv från lönnen. Några pins. En sorgsen teckning.
Längst ner på tavlan sitter bilden på mannen med dragspelet. Gösta. Hans ansikte ser plågat ut. Han är gammal. Han som rörde sig på Visbåten i Stockholm med Jejja och Sid. Ägde karusell på skansen. Hade en röd sportbil. Målade underbara tavlor. Kände depressionernas innersta väsen men också det maniska i himelsk glädje. Han som släkten upplevde som besvärlig. Som jag hade musiken gemensam med. Nu finns bara bilden och två dragspel i min studio kvar efter honom. Tills min tid också är ute.
Allt det där bara sitter där. Bleks av solstrålen. Följer med åren. Kommer att plockas ner en dag när jag är borta. Kanske tidigare. Vem vet sådant? Kanske sparas ett fotografi. Men troligare är att hela rasket hamnar i pappersinsamlingen. Men det är väl så det skall vara. Tavlan är min. Ingen annans.