Om man skulle få domen nu då. Idag. Om någon i vit rock med bekymrad min sa “Du har max sex månader kvar att leva” Hur skulle man hantera det?
Hmmm…
Var det två tre veckor. Ja då är det ju enkelt. Då är det bara att ordna sina affärer och säga adjö. Det skall iof ordnas det också med en sex månaders frist, men borde inte ta mer än en vecka egentligen om jag skall våga mig på att killgissa. Se över försäkringar. Bokslut. Avslut. Bestämma hur man vill bli nedspolad.
Men inte kan man väl sitta och lipa i fem av de där månaderna. Det skulle väl inte hjälpa ett dugg.
Liksom.
Jag tänker på det där. Ja och jag skulle nog fortsätta med det jag håller på med. Köra på. Så länge det gick. Jag älskar det här. Så känns det i alla fall. Det är det här jag vill göra. Visst. Det finns massor med annat också som man skulle velat göra. Pyramiderna har jag t.ex. inte sett. Men att hasta igenom allt sådant på sex månader går ju inte. Men i det här dagliga skulle man kanske hinna få något “klart“. Ja och under tiden känna den där tillfredsställelsen man känner när man håller på. I NU. Ja det är nog så det skulle bli. Fortsätt framåt. Så länge det gick att “jobba på” då alltså.
Fast det är såklart en sak att tro hur man skulle handla. Verkligheten är en annan som alltid. På dödsbädden ropar också ateisten på han/hon/det/gud.
Så den som lever får se. Kanske…