Sid Jansson och min farbror Gösta Hedman var vänner. Båda aktiva i projektet vispråmen Storken. På min farbror Kalle Hedmans 50 åriga födelsedag kom det två glada herrarna upp till Edsbyn. Lite tjoiga sådär och efter hand som kvällen gick så blev de väl tjoigare och tjoigare om man säger så.
Vid tiotiden på kvällen försvann dom helt och hållet och var väl tillbaks någon gång efter elva. Sid hade en sådan där bandspelare med sig som radioreportrar körde med på den tiden. En som gick på batteri och som man kunde hänga på axeln och bära med sig. Dom hade varit ute och intervjuat folk på byn om min farbror. Blev riktigt roligt men jag var nog den enda som uppskattade det hela och min farbror blev riktigt sur och körde väl i princip ut dom efter det där. Man skulle ha låg profil i den lilla byn Edsbyn och inte sticka ut med “sådant där trams“, min farbror var f.ö. en mycket snäll och ödmjuk man och det där var enda gången jag sett honom arg.
Kändisarna kring Sid och Gösta var inget man tyckte var så märkvärdigt då. Han var ju manager till Cornelis Vreeswijk ett tag också. Säkert inte en lätt uppgift. Idag hade man nog i högre grad passat på att samla på sig lite förstahands Cornelis anekdoter.
Under sena delen av sjuttiotalet umgicks jag med en tjej som hade en brorsa som spelade gitarr åt Cornelis. Conny Söderholm. Död han med nu. Men inte ens då tyckte man väl att det var så jäkla märkvärdigt fast än båda väl hade ett gediget rykte i branschen vid den tiden. Vi åkte bil från Stockholm en natt och Conny (mycket turnetrött) berättade många historier. Men inte la man någon av dom på minnet såklart.
Varför skriver jag det här då. Jo för att du inte skall försitta din chans som jag gjorde. De är de där vanliga människorna, tokarna, de besvärliga, oansenliga och de som inte anses som upphöjda som vi kommer att uppskatta senare efter att tid gått. Lyssna på dom när du möter dom. Minns det dom berättar. Du kanske är den ende som kan återberätta deras historia femtio år senare
