Torsdag. Veckan är snart slut. Så mycket programmering har det inte blivit. Suck. Men annat då såklart. Men skall man överleva så måste livet få en större del programmering. Ja eller musikmakeri. I nödfall kan skriverier också fungera som tröst. Men bara i nödfall.
Lasse Berghagen avlider idag. Tråkigt såklart. Men nu är livet ändå på det viset. Man föds, man lever och man dör. Är man närmare åttio när man går har man ändå haft ett skapligt långt liv.
Jag har bara ett möte med Lasse. Det var på en mässa där vi stod bredvid konstnären Bror Eric och hade det allmänt trevligt. Då dök han upp. Glad långbent och pratsam stannade han och pratade och skojade med Tony och mig en längre stund. Fick såklart med sig en Looslimpa. Vi hade några backar sådan med oss som en liten (populär) ploj. En riktig människa blev omdömet. Ingen uppnäsa där inte. Det omdöme man nu kan skapa sig under en kort stund tillsammans med någon.
Sen kan jag nog tycka att en del av hans låtar är riktiga kalkoner. Åtminstone textmässigt. Som den där dom sjunger på Allsång på Skansen (Stockholm i mitt hjärta). Dynga. Men det gör inte Lasse B. till en sämre människa. Tvärtom. Annat han gjort är odödligt.
Imorgon fyller Lasse Ljungström år. Blir sextioåtta bast. Det är en ålder det också på en gammal popstjärna. När han blir lika gammal som Lasse Berghagen kör han fortfarande buss eller är inte med oss längre. Fast jag satsar på att han hänger med till 86. Minst. Det finns nya låtar att göra. Funderar på om jag skall mixtra lite med Hälsingetoppen så att han kommer på första plats imorgon. Men risken är direkt överhängande att han sätter morgonsnusen i halsen. Och sådana livsavgörande händelser vill jag inte ha på mitt spindeltrådstunna samvete. Satt plats gäller alltså. Han får trösta sig med att komma före mig. Ja det är ju rätt många som har den trösten.
Kodar jag två timmer nu så kan jag i alla fall låtsas att jag har kodat hela dan. Med tilltagande senilitet tror man kanske till och med att det är sant imorgon.
Hej och hå vad det går.