När jag sitter och knappar sent igår så inser jag att projektet jag håller på med är nog det sista +1 år’s projektet jag kommer att göra i livet. Det är helt enkelt för jobbigt. För mycket. För lite liv kvar.
Det hindrar såklart inte att man håller på med flera mindre projekt. Sådana finns det massor av och de är både mer hanterliga och roligare att hålla på med än ett stort klumpigt elefantprojekt.
Fast insikten tar ändå lite på mig. Det kryper liksom på en sakterliga det där att livet är ändligt. Det finns inte längre tid för allt och att man måste acceptera att det är så.
Man säger OK alltså, nickar och kör vidare. Man är inte den första som går in i tröttheten och ålderdomen.
Fast VSCP i sig är väl en elefant. Men en del av mitt liv. I det blir jag nog kvar tills jag dör. Antingen det eller när en gudomlig insikt når mig om att det bara är skräp. Kommer inte insikten kan jag leva med lögnen.
Ett roligt musikaliskt samarbete uppstod igår. Helt oväntat. Helt osökt. Känns roligt. Det behöver inte bli något alls utav det. Men blir det något så, ja, OK. Kul. Handlar också om att ge upp en del kontroll. Inte alltid lätt men nyttigt när man vågar göra det.
Men måndag idag. Veckans bästa dag med obrutna dagar framöver. OJ vad jag skall hinna grejer. Tanken brukar hålla framåt onsdag lunch då man brukar inse att man inte hinner ens en kvart av det man trodde. Det där tidoptimistiska…
Men det är som det är med det mesta. Man får överleva både gott och ont och försöka vända mungiporna uppåt så gott det går.
Serru!