Jag bestämmer mig för att plocka lite idag. Det finns mycket att plocka med. Ja, det blir rent av lite döstädning av det hela. Bort med saker. Tippen nästa. Ner i lådor med annat. Men kanske skall man sälja en del på Tradera också. Tiden kräver väl ändå en stor nypa minimalism. Visst är det så? När allt runt omkring en öser på med allt vad det har åt det motsatta hållet.
Hade tid hos farbror doktorn idag. Gammel-gubbe-hostar-jämt-kontroll. Men blev inställt eftersom doktorn var sjuk. Jag försökte rekommendera “doktor Åke” som ersättare (billig!) men det hörsammades icke från munnen hos personen vars öra det budskapet gick in i. Men det finns väl fler Googleexperter inom medicin än mig som man – med kort varsel – kan kalla in som ersättare, antar jag. Nästa gång. Alltså.
K fyller år idag. Så lite fest är det idag. Men ganska lite. Rent av ganska mycket lite. Vi har bjudit oss båda på en gemensam lyxfika imorgon som en present till oss själva. Mer behövs inte såklart. Födelsedagar numera är ändå bara en nedräkning mot döden.
Farsan tog ut pension före innan det var dags. Det var en riktigt överraskning för alla. Innan hade han jobbat jämt. Natt och dag, kvällar och helger. Men släpper alltså det där helt plötsligt. Bosätter sig i stugan. Trappar ner rejält. Börjar svarva trägrejer och göra annat som han tycker är roligt. Sen dör han en majdag. 70-år. Det blev en för kort tid i friheten ändå.
Men rätt det där såklart. Livet är inte bara arbete. Fast det väl har varit det för mig också. Han är ett föredöme där farsgubben. Klarar man av att göra något liknande? Härifrån? Kanske?
Jag är 67 nu. Skulle jag leva lika länge som farsan så är det tre år kvar härifrån. Ja och man kan ju dö imorgon också såklart. Eller bli hundratvå. Man har ingen aning. Men så snäll mot kroppen har jag väl aldrig varit så att man kan hoppas på hundratvå. Troligare sker frånfället betydligt tidigare. Så kanske har man rätt att tänka lite egoistisk faktiskt. Det enda livet ni vet. Sista chansen att göra något vettigt av de “sista ljuva åren“.
Jag tror i alla fall att hårdvaruförsäljningen får stryka på foten. Går bort. Kanske också utvecklingen av VSCP. Det känns så i kroppen. Lite är just det, samma känsla som när man skickat in ansökan om konkurs 1992. En slags lättnadskänsla dominerade då som nu efter att det var gjort. Kraven släpper. Man kan andas ut. Behöver inte gå på toa och spy innan man tar tag i dagen som man gjorde då ett halvår innan. Fast priset skall betalas. Efter konkursen nästan trettio svårår. En jävla kamp för att överleva en dag till nästa. Nu, om jag nu sätter punkt, finns det ju inget sådant. Bara en stor jävla skylt som blinkar “misslyckande” med stora feta röda bokstäver står ju där som alla kan se. Det tar tid att hitta avknappen till den. Om man ens kan hitta den utan att gå på tusen-kronor-i-timmen-terapi sessioner.
Men det lutar åt avslut. Nope, törs nästan inte skriva det, änn mindre tänka. Måste tuffa till sig. Svårt för en vekling som mig. Men tänker att kunde farsan så kan väl jag. Fast å andra sidan blev han väl “klar“. Fyllde kyrkan med sörjande när det var över.
Men bara att stoppa hårdvaruförsäljningen innebär att en jäkla massa skall bort. Kort. Komponenter. Lådor. Det finns mängder. Går kanske att få några kronor för en del såklart. Men annat är för specifikt för att ha någon användning för andra. Gör ont att tänka på faktisk. Så mycket energi…
Andas…
Men fredag. Veckan är slut. Definitivt.. Högst en timme kvar. På den timmen hinner man kanske tömma närmaste skrivbord. Eller testa den där “nya” storbildsprojektorn. Ja, kanske det. Låter inte det skoj? Allt för att inte…
Ha en mycket god helg nu kamrater. Just nu är ni fler än vanligt som läser av någon anledning. Håll ut.