Hulken kämpar hårt för att få upp värmen i lokalerna igen. Sexton grader kallt ute. Jag som inte är med på att man måste ramla ner för alla trapporna och fylla pellets redan på morgonen vid dom temperaturerna. Ovanan. Alltså får han ropa på mig med telegram och SMS och tjut och säga “slut, det är slut, HUNGRIG Hulk vill ha pellets” rösten. Jag hörsammar såklart så fort jag förstår läget.
Man passar såklart på att veckosota. Men kallt länge nog för att kontoret skall bli svalt och skönt. Ja rent av lite väl svalt och skönt. Man fryser om man sitter stilla som jag gör. Men alltså mitt eget fel. Hulken har inget med det där att göra. Är helt befriad från skuld.
Men femton grader nu på kontoret så det finns hopp och jag litar på att Hulken och ett element nära min rumpa skall få upp temperaturerna till lite rimligare nivåer till imorgon i alla fall.
Vi fikar på lokal på lördagen. Lyxliv. Men starten på en novembertradition. Varför inte liksom.
Några goda kamrater har börjat tjata om att det skall spelas in på riktigt. Om det inte hörsammas så kan det ske med våld. Blir faktiskt lite peppad. Fyra låtar inspelad med riktiga musiker, mixad och mastrad av någon som kan, det kanske kunde bli en värdig gravsten. Ett sista ryck liksom. Ja kanske…
I alla fall borde väl det där vara bättre än att ge sig ut på stan och börja stöta på 21-åringar. Men kanske samma åldersnoja som får äldre män att göra sådant, ligger som grund till det här också? Man vet ju fan inte. I så fall blir det ju bara pinsamt. Fast å andra sidan varför bry sig om sådant idag när man aldrig brytt sig om dylikt förut. Eller måste man?
Men det är alltid de där jävla pengarna. Kvalitet kostar.
Får köpa trisslotter. Hoppas på dom.
Tiden får utvisa om det blir någon “gravsten” eller inte. Det går helt klart vara död utan också.