En helt vanlig kulle i Los i Hälsingland. Jag kallar den min kulle. För att vårt hus står här och har stått här i drygt hundra år. Men min kulle är det såklart inte. Här har bott andra före mig och här kommer det att bo andra efter mig. Man lånar den några år. I bästa fall förvaltar. Sen lämnar man den vidare. Som Nisse. En granne från förr. Död nu. Han kallade skogen på berget här på kullen för sin skog. Jag som nyinflyttad – hade nog bara bott här i tjugo år då – trodde det var så tills jag fick veta att det var kommunens skog. När Nisse lämnade oss kunde jag kanske tagit över skogen. Gjort den till min. Hämtat min ved där. Men jag tänket att som kommunens så var ju ändå en del av den lite min ändå. Det fick räcka så. Nån pinne borde jag väl ändå kunna anse var min egen ägandes pinne.
Nu har vi bott här i trettiosju år. Betraktas väl fortfarande som nyinflyttade Stockholmare av somliga. Fast jag kommer från Edsbyn. Gjorde bara några år i Stockholm efter fysikstudier i Uppsala, hittade datorerna och liksom av en slump hamnade här som något av en elektronisk grönavågare. Riktig ortsbo blir man bara om man är född här. Nära kan man komma om man är ingift med en som är född här. Aldrig annars.
Men inget av det där gör mig något. Jag är en sådan där som ändå aldrig riktigt hör hemma. Eller man kan vända på det. Som alltid hör hemma. Jag lägger min hatt någonstans och sen är det där jag finns. Den där längtan bort och iväg den är alltid med mig ändå. Pockar på. Vill se annat. Är nyfiken på vad som finns på nästa kulle. Bortom den. Under den. Ovanför den. En plåga och en gåva.
Men jag har lärt mig älska den här kullen. Den höga luften. Närheten till molnen här på Hälsinglands tak. Närheten till byn. Avståndet till allt det andra. Här där koltrastarna sjunger så vackert att världen stannar av en stund om sommaren. Här där vindarna biter och går rakt igenom en i december men värmer och kärleksfullt smeker villiga kroppar i juni. Här där snön ligger från mitten av oktober till början av maj och knarrar under fötter som bara snö kan knarra från november till april när längtan efter värme har gjort ont så ont en tid. Här på en kulle som blev den plats jag skulle bo längst tid i mitt liv. Här där kråkor och korpar fortfarande håller riksdag och beslutar om framtiden för alla levande varelser. Här där havets vågor slog mot land för tiotusen år sedan och band oss fast med alla stora hav och klotet vi bor på. På den kulle jag kallar hemma och där jag bor och lever så gott jag kan.