Julen har passerat. Mat ätits. Berg av mat finns kvar. Det mesta faktiskt. Samma med godis. Berg kvar. Frukt som börjar ge sig. Ungarna är avflugna och i sitt igen. Vi försöker ta oss an berget. Men kampen är nog helt hopplös. Det kommer att behövas kastas mat mot helgen. Frukt med. Men anstränger jag mig kanske jag kan få i mig det mesta av godiset…
Det äts inte lika mycket till jul. Jag minns i Uppsala och Täby. Man var yngre. Man kunde äta två tallrikar på kvällen förutom det riktiga bordet. Sådant fungerar inte längre. Man sitter där ständigt mätt och nära illamående. Å andra sidan så räckte en twistpåse en hel kväll på den tiden.
Fast julen var längre förr.?Oändlig i sin längd. Tog nästan aldrig slut. Nu säger det poff dan före och så vips så är det annandag. Man hänger inte riktigt med.
Presenter har också ramlat in. Man får en plats i kärlekshierarkierna. Behöver ingenting såklart. Men hur förklarar man det. Ett noll till traditionerna.
Jag går och lägger mig klockan nio i går. En sådan där tid man bara lägger sig vid om man har feber och är sjuk. Men är genuint trött. Tanken är att läsa. Men somnar väl vid tio. Sover till midnatt. Utsövd där. Men tvingar mig att sova igen och lyckas. Vaknar vid tre och får ligga där och fundera under timmarna fram till morgonen och godkänd tid för uppstigning.
Läser om “Blirr”, “Järnhandlarsonen”, “Zona” och “Follan” i julklappsboken. Peter Stormares liv har en hållplats på Folkets Hems scen i Edsbyn. Kan för mitt liv inte komma på vad Zonas “riktiga” namn är… Demenskänningar…?Men får svar – “Lars Larsson“. Hur kunde man glömma det? Nåja, länge sedan det där hände.
Nu på kontoret då. Nöjd med det. +500 mail i inkorgen. Jo. Fast det varit sköna dagar. TP turnering. Umgänge. Gamla filmer. Mat. Godis. Glada katter. Ja allt det där. Fast nästa år får vi nog fira jul i London ändå.