Jag fyller pellets. Undrar vem som är herre och vem som är slav egentligen. Besvarar inte frågan. Det är bäst så ibland. Stannar istället upp och tittar ut över byn. Där nere det upplysta Niklemonumentet. Där uppe miljarder stjärnor. Ingen komet.
Nikelmonumentet är vackert. Stjärnorna likaså. Det är tyst över byn. Tror att det bara är jag som står såhär här i natten. Dom andra sover i sofforna framför sina TV apparater. Men jag skall inte stå här så länge jag heller. Trött. Vill sova och kanske drömma jag med. Vakna om några timmar igen och stå där i österfönstret och fundera en stund igen. Eller kanske inte. Sova en hel natt för en gång skull. Det har hänt. Inte många gånger. Men nån enstaka gång har själen varit någon annanstans hela natten. Vaknat förvånad vid sju eller åtta och undrat vad som hänt.
Filmen ikväll var dålig. Vi kom båda på att vi sett den förut. Ingen av oss orkade byta. Så kan det också vara en fredag. Såg klart på den mest för att ha en ursäkt att få gå och lägga oss. Eller fylla pellets då.
Imorgon är det Lördag. En stor tugga av helgen är redan tuggad. Bästdan är liksom Fredagen när alla dagar fortfarande ligger framför en. Men för mig gör det väl egentligen inte så mycket längre. Jag försöker bara spela med. Inte förslappas också på det planet. Låtsasjobbar mina dagar gör jag ju. För att inte tappa fotfästet helt. Men jag klarar sinnet tror jag. Genom att skriva, skriva, skriva. Det är på kroppen det syns. Det är den som avslöjar att allt inte är så bra egentligen. Men jag har inget att klaga på. Jag har utvägar. Det finns andra som inga sådana har. Som den trettonåriga flickan som kastade sig framför tåget. Det är då det blir sorgligt och man blir förbannad på dom som borde funnits runt omkring och på det onda såklart. Motsatsen till det goda. Jämvikten.