Ont i rygg och ont i lungor får mig att ligga på soffan en förmiddag och en kväll. Sen kommer pelletsleveransen och då kan man såklart inte ojja sig längre.?Man får bita ihop. Men har det gått att bära in med i princip nyopererad axel och en fungerande arm så skall det väl gå med två tänker man och tar tag i det hela…
Fast kaffe först.?Innan man tar tag i det hela alltså. Den där vanan att suga i sig en kopp efter lunch sitter där den sitter och kräver brygg och intag. Lite fånigt kan man tycka. Egentligen är det inte ens gott. Alltså om man tar en mun och försöker känna efter. Bittert och jävligt. Men som helhet kan man ändå inte vara utan. Fast man kanske skulle sluta med kaffe också. Höll mig ifrån vanan ända tills jag fyllt tjugotvå och börjat plugga. Kan väl hålla mig de sista åren också. Fast troligen inte. På ålderdomshemmet blir man väl itvingad.?Gamlingar gillar kaffe och dragspel serru. Det är sen gammalt. Nope det hjälper inte ens om man skriker “ge mig en whisky och lite rock’n roll för helvete“.
På min memory-lane-vägg har jag foto på barnen och folk som inte längre är med oss. Vi gamlingar har sådant (riktigt gamla är med i PRO). Brukar prata med alla där lite ibland. Mest med barnen. Hoppas vandliga dagar att dom har bra dagar och att dom kämpar på. Livet kan vara uppförsbacke ibland.?Sina barn önskar man välpreparerade nedförsbackar bara.
Projektet “VSCP Works +” som jag håller på med just nu (och antagligen resten av året) är nog det tråkigaste jag gjort i hela mitt liv.?Det känns så. Och inspirationen är därefter. Men det är mitt sista riktigt stora programmeringsprojekt. Definitivt så. Och jag vill slutföra det om jag nu orkar hela vägen.?Fast det som gör det mest tråkigt är väl att det är en rewrite av “VSCP Works” (utan plus). Jag har alltså gjort det mesta förr.?För tio eller femton år sedan. Dessutom finns det troligen inte en kotte som väntar på slutresultatet, vill ha skiten, behöver programmet.?Men det där orkar jag inte tänka på. Mörkar detta faktum med sinnets tjockaste rullgardin och försöker jobba på.
Fast att gå sin egen väg, det är väl ändå lite av mitt signum. Jag har alltid gjort det. De gånger folk har applåderat de steg jag tagit så är det snarare världen som råkat hamna där bredvid den stig jag går på. Ja och jag trivs efter den där stigen. Har alltid gjort även om det ganska ofta har känts ensamt. Och ibland frestar de där stora grejerna. Folk rycker i en och vill göra saker. Nu för tiden ofta musikaliskt. Ut och spela. Göra skiva. På riktigt. Sådant där. Jag applåder. Ja och man rycks med. Jag tar reda på att javisst det kostar femtontusen att spela in fyra låtar på riktigt med bra musiker. Inte så dyrt med tillräckligt dyrt. När jag pratar med en lokal radioproducent så är hen oombedd inne på det där också. Rotation utlovas om låtarna bara är bättre tekniskt. Och när tillräckligt många håller på så där så JA och JA och JA säger ju sinnet. Eller egentligen skriker det väl ÄLSKA MIG! Ja och det är då jag brukar besinna mig. Ställa frågan – “Är det det där jag vill?” Ja och svarar är “nej” varje gång jag kräver ett svar på den frågan av mig själv. Jag vill inte köpa kärlek. Då hade jag spelat dansmusik back in the days. Gjort en akademisk karriär. Samlat pengar och titlar som företagare där jag bara gjort det som folk vill ha. Nope, det är något annat jag söker. I musiken är jag rätt nöjd med det jag gör. Japp. Det är såhär min musik låter. Fungerar det inte för andra så OK. Japp det är OK. Helt OK. Min väg. Bara min väg. Och ja, känslan av stolthet för det valet. För att orka gå sin egen väg.
Kaffet är slut. Så pelletsinbärande nu alltså. Åtminstone den ena av två pallar skall jag försöka få in. Om jag kommer upp ur stolen.?Men efter det. Några år kvar har man förhoppningsvis.?Några låtar till skall jag väl hinna under den tiden. Min musik. Min mixning. Min mastring. Inga liveframträdanden. Troligen inte i alla fall. Sen göra klart “works plus” och låta allt det där livsprojektet (som det faktiskt blev) somna in lite stilla och lugnt utan saknad. Där borta, efter det, kanske det finns lite mer tid för att skriva. Leka. Ja och göra mer musik. Eller också är det där bara målsnöret. Det som sitter där mellan två små tallar efter min lilla stig och skall brytas en dag som det sista jag gör. Ja OK det med. Allt är OK numera. Pellets lär det väl komma fler leveranser av. Där är det bara målsnöret som är ett definitiva slutet på bärandet. Har inga problem med det heller.
Såklart.