Helvete. Redan torsdag. Veckan är snart slut. Ja för frun är det redan slut. Hon jobbar inte på fredagar. Det är sedan gammalt. En princip. Men jag, jo jag jobbar på fredagar. Men inte på fredagskvällar. Det är också sedan gammalt. När jag jobbade alla dagar i veckan så försökte jag ha fredagskvällarna fria. OM det gick. Ja och det gick ju inte alltid. Men försöka duger. Alltid. Och det fungerade faktiskt ganska ofta.
Nu för tiden ligger jag på soffan större delen av lördagarna och halva söndagen. Tänker på det jag borde göra istället. Ja när jag är vaken. För merparten av min tid där i den gröna IKEA-soffan så sover jag.?Är trött nu för tiden. Mycket trött. Kanske är det ackumulerat sedan gammalt det där. Eller också är man bara på väg hela vägen utför.
Men ikväll jobbar jag på som vanligt. Ja samma gamla långsamma men stora projekt som jag sysslat med ett tag. Idag går det faktiskt rätt hyfsat med koncentrationen. Men då har jag också stödsovit en stund efter lunch. Japp, trött alltså.
Just nu när jag skriver om saker så sviker användare och sponsorer. Den siste försvann idag. Människor som ger stöd finns nästan aldrig där när man behöver dom som mest. Jo kanske för framgångsrika människor. Det är därför dom når dit dom når. Men aldrig för oss andra. Vi vanliga. När man kämpar finns ingen där som klappar en uppmuntrande på ryggen. När det går bra finns det hundratals. Tur här är i alla fall att jag har katten. Hon gillar mig för det mesta. Får mig att le fler gånger om dan än jag är värd.
Att vara med om en konkurs skulle alla få vara. Jodu, man lär sig vilka som är ens vänner där. Många är dom före. Få är dom efter.?Fast å andra sidan borde alla slippa det där när jag tänker efter. Det formar ens liv för mycket. Påverkar en för mycket. Tar för lång tid att komma över. Ja ett helt liv för de flesta. Är inte värt den uppoffringen för att hitta de verkliga vännerna. Man får leta andra sätt att sortera vänner på.
Fast första bästa flyg härifrån är väl egentligen räddningen. En vecka, två veckor, tre veckor. Ja sen (dum)längta man väl hem. Eller inte. Fast troligen. Jag trivs här på den här kullen. Visst. Jag sitter här själv. Har få att prata med. Inte mycket gemensamt med någon. Men å andra sidan är det inget som stör heller. Jag kan göra min grej i lugn och ro. De folk här noterar är väl att jag “sitter hemma” och “sitter man hemma” så är man ledig och har alltså det bra. Surfar lite. Tittar på Bonde söker fru på TV. Sover till tolv. Gör ingen nytta. Ungefär så. Ja och det där får man vara OK med. Det är inte så stor skillnad mot att bo i ett hyreshusområde i Täby egentligen. Skillnaden är bara att där är det ingen som bryr sig ett skit om att man finns. Här är det iof så också egentligen, men bryr sig (och har åsikter) gör/(har) man. Andra vet oftast bäst om hur andra skall gå i sina egna skor.?Sin egen väg den har de mindre koll på.
Skitprat som det här hjälper såklart inte ett dugg.?Har aldrig gjort. Kommer aldrig göra. Man borde lägga ner alltså. Men det löser sig väl genom naturlig avgång vad det lider det med.
Japp! Serru!