Äldste sonen fyller trettiofem idag. Helt ofattbart såklart. Det känns ju som alldeles nyss man åkte hem i bilen från BB med honom i den där “bärgrejen” och man undrade hur i helvete man skulle klara av det här. Alltså att bli förälder. Inga kurser ges ju för sådant. Man förväntas helt enkelt att klara av allt som har att göra med en liten varelses överlevnad att göra utan föregående träning och slutprov.
Men jag tror det gick tydligen ganska skapligt ändå. I alla fall är han en fungerande ung herre som andra fungerande unga herrar där i Uppsala idag. Har sitt liv. I med och motvind såklart, som det alltid är att vara en av de levandes.
Det är i betraktandet av omkretsen på träd som man lekte vid som ung och i sina barns ålder som man inser att man själv är på väg ut ur tiden. Också det som det skall vara. Det är helt rättvist och exakt samma för alla. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har. Ditt liv är ändå utmätt. En dag finns ingen av oss.
Fast ändå går man ju inte och tänker så om dagarna. Tiden rör sig framåt och man med den. Men om det finns saker man verkligen vill göra så är det såklart nu man skall ta sig ann dom. Beta av sin bucketlist. Ja och jag har många kamrater i min ålder som gör just det. Det har nog aldrig funnits en pensionärsgeneration som haft det så bra, och som tagit för sig så bra av det goda. Bra tycker jag. HURRA rent utav.
Men jodå, det finns några få också som jobbar på. Tillsynes i jobb som inte borde vara sådär otroligt upplyftande. Men vad vet man. Kanske är de det. Men tyvärr tror jag att det oftast handla rom pengar. Pengar “till sen“. Han/hon/det/gud burkar dock ha en härlig humor när det gäller det där “sen“. Trollar bort det helt enkelt. Tjoff! Borta! Sen står man där när det är för sent.
Jag tror på “nu“. Har alltid gjort.