Förr trodde man att man visste mer, men kunde mindre.
Nu vet man mer, men tror man kan mindre.
ps Skulle väl också kunna kallas “dumhetsparadoxen“, eftersom de som inte är så smarta är så säkra på sin sak, medan de som ÄR smarta tvivlar. ds
Categories
Åldersparadoxen
2 replies on “Åldersparadoxen”
Jag tror att det där är en del av en normal inlärningskurva. Man intresserar sig, man lär sig en del och tror man är kung och vet allt. Livet leker. Sedan ju mer man lär sig ju mer inser man att det är kvar att lära sig.
Den stunden där jag skriver att livet leker skulle man kunna kallas ung och dum. MEN, det är en väldigt viktig del i lärandet. Om man direkt efter det initiala intresset insåg hur mycket det finns att lära så skulle mångas intresse dö ut i förtid. Så det är en viktig del.
Sedan skall man inte förväxla okunskap och dumhet eller brist på smarthet. Det är två helt skilda saker. Okunskap är en i grunden sund egenskap som kan utvecklas medan dumhet är något de flesta tyvärr får leva med. Kombinerat kan de också förstärka varandra.
Filosofen M
Som vanligt kan man skriva under på allt du “säger” Marcus. Visste jag hur man gjorde en “aapplåd-emoj” så skulle jag satt in en sådan här.
Din filosofkompis Bertrand Russel har några sidor i sina memoarer där han beskådar de ungas glädje över att få ge sig ut i första världskriget. Han förvånas med rätta över den där glädjen såklart. Han är en gammal man och har sett och erfarit mer. De unga ser bara kriget som en spännande förändring och det räcker för dom. Dom är inte dumma för den skull men saknar erfarenhet.
Ett annat exempel på det där är att åka med någon i en bil innan man har körkort och efter. Nog golvbromsar man lite mer som passagerare efter att man fått eget körkort än före. Erfarenhet.
När dom där två (det vilda och det eftertänksamma) blandas tror jag det blir som bäst. Man skall nog gärna blanda in andra spännande olikheter också.
Kul!