Perspektiv

Jag gick på högstadiet i åttonde klass. Måste vara läsåret 1970/71 om jag får ihop det rätt. Decenniet som skulle forma mig mest av alla hade börjat. Fast sådant visste man ju inte då. Inte mycket om annat i livet heller för den delen. Jag var en finnig yngling med gula pilotglasögon som tänkte bli fotograf. Såklart tänkte jag det. Vad fanns det annat att intressera sig för? Ja tjejer möjligen. Men finnig yngling med gula pilotglasögon… Ja ni fattar.

Men planen var ändå att börja jobba på Edsbyns fotoaffär efter skolan. Elvéns. Det visste kanske inte ägaren, Stig Elvén själv. Men jag såg det nog som en formsak. Ett läsår till sen var det bara att börja. Stig hade väl i princip antytt att det inte var en fullständig omöjlighet. Utan att lova något bestämt då såklart.

Esbjörn var en av kompisarna. Han bodde med sin familj i en gul tegelvilla nära hyreshuset där jag bodde. Esbjörn var ett år äldre än vad jag var och gillade också att fotografera. Han hängde han ofta med ut på nattliga turer och satt med under iskalla nätter i gömslen i en skog någonstans för att fotografera det som röde sig i skogen under tidiga morgontimmar.

Naurfotografering var ju grejen. Och jag startade min första firma Edsbyns Naturfoto under det där året. Sålde bilder till olika tidningar, plåtade bandy och annat och skickade rullarna med kvällsbussen till Ljusnan. Kunde finansiera hobbyn på det viset. Ja fotograf skulle jag bli. Ett år kvar.

I maj det där läsåret kom Esbjörn och berättade att han hade fått jobb på Elvéns och skulle börja där till sommaren. Hans farsa kände visst Stig och hade fixat det där. Hade inte hört ett ord tidigare om att Esbjörn var intresserad av det där jobbet han också. Ja glad blev jag nog inte. Minns egentligen inte. Ovänner blev vi i alla fall inte. Men besviken så in i helvete alltså. Kanske var det den största stora riktiga besvikelsen. Vad fan skulle man göra nu? Dö?

Fotoskola var inte att tänka på. Mina betyg skulle inte räcka och tanken att jag då skulle åka iväg till Stockholm eller Göteborg på egen hand var omöjlig att tänka sig. Fanns nog inte pengar till det heller för den delen. Så besvikelse. STOR besvikelse. Krasch!

Men man överlevde. Och det är det som är själva avsikten med att jag skriver den här texten. Då, från det perspektiv man hade då, den där stora besvikelsen och känslan av att världen var emot en. En SÅ stor olycka. Men så idag. Med de perspektiv man har nu – VILKEN JÄVLA TUR! Tänk om jag fått det där jobbet. Jag hade blivit kvar i Edsbyn. Men allt vad det innebär. Så mycket jag inte fått uppleva som jag fick uppleva tack vare det där. Hade kanske inte ens hittat musiken. Svårt att tänka sig ett liv utan den idag.

Ja och sådär är det hela livet om man tittar tillbaks. Saker händer. Besvikelser. Man måste ta en väg som man inte tänkt sig. Men allt blir bra ändå. Till slut. Ja och sitter man här som gammal gubbe och tittar tillbaks så verkar det ibland som om någon mystisk snubbe suttit i kulisserna och styrt ens liv in efter vägar man själv inte var medveten om fanns. En del skulle väl blanda in Han/Hon/det/Gud i det där. Men för mig är det nog enklare än så. Steve Jobs pratar i ett berömt tal för avgångsstudenter på Stanford om “connecting the dots“. Varje punkt är en händelse. På något lustigt sätt så kopplas de där punkterna ihop i livet och skapar en helhet. Men helhetsbilden – de ihopkopplade punkterna – ser man inte förrän sent i livet. I den finns mening med livet i helheten. Som ung är det bara en massa random punkter utan samband och mening.

Så tack Esbjörn för att du tog det där jobbet. Jag borde rent utav skicka dig blommor och choklad. För så tacksam är jag att det inte var där jag hamnade. Fast å andra sidan kunde väl det blivit ett bra liv det också. Annorlunda. Men bra. Vem vet!?